Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGNAZ AUER
1846—
Född i Nord-Bayem, kom från
folkskolan i sadelmakarelära, blef gesäll
1863 och vandrade omkring i
Tyskland och Österrike. Redan i slutet
på 1860-talet finna vi honom som
ordförande i en »arbetareförening» i
Passau, men hans lutning åt
socialismen blef allt mer utpräglad och
1872 gick han in i Eisenacharnes
parti. Redan 1874 fick han
förtroendet att bli partiets sekreterare, en
post som han nu i öfver 30 år, i
storm och solsken, i motgång och
medgång, beklädt på ett sätt, som
gjort honom ur viss synpunkt till
den mest centrala, faktiskt ledande
personligheten inom hela den tyska
socialdemokratin. En blond jätte,
hvars lugna, friska humor aldrig svek
ens i de största svårigheter, med den
intimaste kännedom om partiets inre
historia, fiende till fraser, nykter
realist och om det behöfdes den,
som gärna klämde till med ett saftigt
ord, har han ända från försoningen
1875 alltjämt följt en medlande och
sammanhållande taktik.
Socialistlagens svårigheter fick han pröfva som
få andra. Utvisad från Berlin och
Hamburg lefde han i Mtinchen på
sitt yrke, tills socialistlagens fall
kallade honom tillbaka till
rikshufvud-staden. Sedan 1877 har han med
kortare afbrott tillhört riksdagen, där
han särskildt under 1880-talet intog
en framskjuten plats i striderna för
arbetareskyddet och mot socialistlagen.
Auer, som gällt för att vara
»revi-sionistemas» beskyddare inom
partistyrelsen, har på senaste åren lidit
af sjuklighet, men står ännu alltjämt
som den lugna, stundom klokt
återhållande kraften vid sidan af Bebels
eldsjäl, och till »vår Nazis» pröfvade
råd lyssnar fortfarande hvarje
parti-dag kanske mer än till någon annans.
listiska samhället. F. ö. gällde de närmaste
fordringarne samhällets demokratisering,
oinskränkt föreningsrätt och en grundlig
arbetareskyddslagstiftning.
Detta Gotha-program — som f. ö.
ända till 1897 tjänstgjorde äfven som det
svenska partiets officiella program —
underkastades genast vid sin framkomst en
synnerligen amper kritik af ingen mindre än
Karl Marx. Han offentliggjorde den likväl
icke, utan delgaf blott sina närmaste tyska
vänner sina erinringar. Dessa kunde dock
denna gång icke följa honom. De visste
bättre än han, som dömde på afstånd, att
här alls icke förelåg något »schackrande
med principer», utan att båda fraktionerna
verkligen ville stå för enighetsprogrammets
satser. Men Marx’ gamla misskännande af
Lassalle trädde här åter fram; han såg nu i
Lassalleanerna en efterblifven sekt, som
hotade att demoralisera den tyska
socialdemokratin, och han antog bakom vissa af
programmets vändningar snaror och
kompromisser, som icke alls funnos där. Trots
denna grundliga felsyn på det hela har Marx’
kritik, som offentliggjordes 1890 (utgifven
på svenska 1891 af Hinke Bergegren) sitt
stora värde genom den klarhet, hvarmed
den pekar på vissa den dåtida tyska
socialdemokratins teoretiska bristfälligheter,
hvilka också sedan i Erfurt-programmet af
1891 helt i Marx’ anda utplånades. Och
Marx själf var icke häller den som
öfver-dref vikten af en oanfäktbar formulering.
Tvärtom skref han: »Hvarje steg praktisk
rörelse är viktigare än ett dussin program».
Efter detta förarbete hölls själfva
enig-hets-kongressen, också i Gotha, den 22—27
maj 1875. Lassalleanerna hade sändt 73
ombud för 15,000 medlemmar. Eisenachame
56 för 9,000. Liebknecht och Hasselmann
refererade programmet och hade föga att
erinra mot hvarandra. Det hela antogs utan
några märkliga debatter; likaså organisationsförslaget. Den nya
partistyrelsens säte förlädes till Hamburg, »det socialistiska Tysklands huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
