Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inalles drog partiet in i den nya riksdagen med 12 mandater. Bland de
omvalda voro Auer, Bebel, Liebknecht och Most, bland de nya
veteranerna Rittinghausen och Demmler. Den borgerliga pressen fick efter
1877 stämma om sin ton. Förut hade den prisat storstäderna som
»härdar för intelligensen och bildningen», hvilka stodo emot de socialistiska
förespeglingarna, för hvilka landsortens »degenererade» industriarbetare
dukade under. Nu blefvo de där »härdarna» i stället tillhåll för
»foster-landslösa massor», och kurtis öppnades med bönderna som
samhällsordningens enda säkra värn.
Kongressen 1877, som än en gång hölls i Gotha, visade under
dessa förhållanden ytterligare uppsving; tidningarna hade t. ex. stigit
till 41, af hvilka 13 dagliga. Bland de 44 paitiredaktörerna voro 12
journalister med akademisk bildning, 11 f. d. typografer, 1 lärare, 4
köpmän, resten f. d. arbetare i olika yrken. På Vollmars förslag
beslöts att sända Liebknecht som representant för det tyska partiet på en
internationell kongress, som Bakunins vänner planerade till Gent. Ett
litet sådant möte, besökt af ett 30-tal ombud, kom också till stånd, och
märkligt nog blef där Bakunins anarkism uttryckligen förkastad, med
16 röster mot 13.
Fackföreningsrörelsen vann visserligen också den på partiets enhet,
men de dåliga tiderna hindrade verkligt uppsving, hvartill kom att
polisens trakasserier på grund af de olika staternas olika
föreningslagstift-ning vållade inre tvister om den lämpligaste organisationsformen.
Totalsiffran fackligt organiserade stannade vid c:a 50,000, ordnade i 26
fackförbund samt ett antal lokalorganisationer. Centrum för den fackliga
rörelsen låg i Hamburg, där också den största facktidningen, »Pioneer»,
utkom som organ för snickarne och några närstående fack samt
räknade 10,000 abonnenter. Proportionsvis bäst organiserade voro
typograferna med 5,500 och skeppstimmermännen med 3,000 medlemmar;
to-baksarbetame räknade 8,000 (bland 65,000 i yrkel), metallarbetarne 4,000,
skomakame 3,600 o. s. v.
Liksom den fackliga rörelsen lämnade mycket öfrigt att önska, så
var detta äfven fallet med den teoretiska klarheten inom partiet själft.
Det låter sig icke bestridas att de agitatoriska slagorden dessa år intogo
en större plats än tillbörligt, hvaraf också följde att då det kom till
praktiskt partitagande åtskillig osäkerhet framträdde. En arbetarskyddslag
med 10-timmarsdagen som hufvudpunkt föreslogs af riksdagsfraktionen,
men motiverades inom partiet väsentligen med valagitatoriska hänsyn.
Om ställningen till den nya skyddstullspolitik, som Bismarck nu
förberedde, voro meningarna ganska delade; män som Fritzsche, Hasselmann och
Most lutade åt tullar, och till sist antog Gotha-kongressen en
kompromissresolution, som sökte reducera den stora striden till en tvist inom
bourgeoisin. Äfven inom partipressen framträdde starkt bristen på
teoretisk skolning, och den öfverlägset affärdande ton, bakom hvilken den
ofta gömdes, gjorde icke saken bättre. Typiskt för dessa betänkliga si-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
