Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott 2, båda i Syd-Tyskland, lifvet. De hade på förhand bytt namn och
skrefvo ytterst försiktigt. Men eljes misslyckades i regel till en början
försöken att låta färglösa tidningar träda i de förbjudnas ställe.
Samtidigt upplöstes öfverallt arbetareföreningar och fackföreningar, och med
dessa sistnämnda föll äfven den fackliga pressen. Hufvudslagen
drabbade redan de första dagarna, då partiets tre förnämsta tidningar,
»Vor-wärts», »Berliner Freie Presse» och »Hamburg-Altonaer Volksblatt», med
inalles 45,000 abonnenter, undertrycktes. Under de första 8 månaderna
förbjödos sammanlagdt 217 politiska och fackliga föreningar, 5
hjälp-kassor, 127 tidningar och tidskrifter och 278 andra skrifter, däribland
nästan all partiets vetenskapliga litteratur.
Polisens framfart öfverträffade de värsta förväntningar; allt prat om
»lojalt» handhafvande af lagen visade sig som enbart bedrägeri.
För-svararne af »den heliga äganderätten» gåfvo uppbyggliga exempel på
egendomsförstöring. Vid de 16 tryckeriföreningarna voro 400 personer
anställda, och 2 å 3,000 arbetare och småhandtverkare hade i dem satt
in sina fattiga slantar och stodo därtill med all sin egendom i borgen
för dessa, af hvilka nu de flesta med ens måste helt upphöra med sin
verksamhet, och andelsägame fingo vara glada om förlusten stannade
vid de inbetalda andelarna.
Härtill kom den nedtryckande känslan af absolut rättslöshet, som
förlamade äfven de bästa. Polisspioner svärmade omkring Öfverallt,
bevakande hvarje steg som kända partivänner togo. Ej häller visade sig
alla dittills betrodda vara af tillräckligt solid karaktär; vi påminna om
hvad förut sagts om den allt för häftiga utvidgningen. Partistyrelsen i
Hamburg upplöste sig själf, men personförhållanden vållade att denna
upplösning blef alldeles för fullständig. Geib var dödssjuk och dog
1879, bruten i förtid af förföljelserna, Auer behöfdes i Berlin, och så
återstod ingen som kunnat hålla trådarna samman.
Den första vändningen till det bättre kom från Bismarck, just då
han trodde sig rikta ett sista förintande slag mot den hatade fienden.
Berlin och omnäjd ställdes under »lilla belägringstillståndet», och
följande dag utvisades 67 mer eller mindre kända partimedlemmar, med
Auer och Fritzsche i spetsen, alla familjeförsörjare så när som på en
enda. Inom ett par dagar måste de vid häktningsäfventyr ha lämnat
staden, intet uppskof beviljades för att kunna ordna några affärer. I
ett värdigt hållet flygblad, som genast förbjöds, men det oaktadt spreds
i tusentals exemplar, togo de afsked af sina partivänner. De framhöllo
att de alltjämt förklarat: inga våldshandlingar, försvara er rätt på lagens
grund; på vår laglighet skola våra fienders anslag stranda. Och de slöto
med denna erinran: »Ingen af oss är i tillfälle att lämna sina anhöriga
mer än behofvet för de närmaste dagarna. Glöm inte våra hustrur och
barn! Förblifven lugna! Lefve socialdemokratin!»
T. o. m. den liberala pressen måste erkänna att dessa utvisningar
saknade all resonlig grund. Högerpressen skref om käjsarens »dyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
