Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I april 1886 sände Puttkamer ut ett s. k. strejkcirkulär, hvari han
gjorde polisen uppmärksam på att fackföreningarna kunde åtkommas
via socialistlagen. Detta är ju redan för sig tillräckligt vittnesbörd om
andan i den Bismarck’ska »socialreformen». Vinken beaktades genast
med största hänsynslöshet. För att hindra byggnadsarbetames
lönerörelse utvisades t. ex. murarfackföreningens ledare, och hela
fackföreningen upplöstes. Ensamt under maj vägrades tillstånd till 33 rent
fackliga möten i Berlin. Socialdemokraterna interpellerade i riksdagen,
men Puttkamer svarade att »bakom hvarenda strejk ligger revolutionens
hydra på lur». Man fann vidare på att tolka lagen så, att uppmaning
till strejk under kontraktsbrott drabbades med ända till 2 års fängelse,
medan lagen stannade vid 1 år för uppmaning till mord och rån; af en
del fackföreningar fordrades att de skulle ställa sig under poliskontroll
i egenskap af »försäkringsanstalter»; och om en fackförening verkat för
en petition om arbetstidens reglering, så var den en »politisk förening»,
hemfallen åt upplösning så fort den hade något att skaffa med en annan
liknande.
Domstolarna fingo också göra sin »skyldighet» direkt mot den
politiska rörelsen. De första åtalen mot de efter Köpenhamnskongressen
häktade för deltagande i en »hemlig förening» föllo platt till jorden,
men sedan riksrätten kasserat dessa domar fann man nu en domstol i
Freiberg, som dömde Auer, Bebel, Frohme, Ulrich, Viereck och Vollmar
hvardera till 9 månaders fängelse, Dietz och ett par andra till 6 månader,
allt för att de i Köpenhamn varit med om att granska och gilla
hållningen hos »Der Sozialdemokrat». Denna skandalösa dom var signalen
till en mängd liknande åtal rundt om i landet. På 21/, år igångsattes
55 dylika, af hvilka 33 slöto med dom öfver inalles 236 personer. Och
vid sidan af dessa nya processer florerade de gamla. Polisen for fram
med en oerhörd brutalitet I sept. 1886 t ex. blef en partimedlem vid
namn Schumann utvisad från Leipzig. En skara vänner följde honom
på väg med en röd näsduk på en käpp. Fyra detektiver störtade in i
skaran för att bemäktiga sig den upproriska symbolen. Då man icke
kände dem och de icke legitimerade sig, värjde sig de anfallna, och
ett par af angriparne blefvo omkullslagna, utan att för öfrigt lida något
men. Men Schumann och hans vänner blefvo för detta lilla uppträde
åtalade för uppror och dömdes — de voro 11 stycken — till inalles
10 7, års tukthus och 121fi års fängelse. Schumann dog kort därpå
i tukthuset; en annan af de dömde blef vansinnig. Men dessa och
många andra liknande exempel på »rättskipning» — bl. a. systemet med
långt utdraget ransakningsfängelse — lärde för alltid de tyska arbetarne
hvad termen klass-rättvisa betyder.
Käjsaren gick nu på grafvens rand, och det gällde för Bismarck att
ha en lydig riksdag, då kronprinsen kom till makten. Som samlande
paroll valde han denna gång sin första käpphäst: krigsskräcken. Han
fordrade en betydlig arméökning och sjuårigt fastställande af militärbud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
