Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckades detta till en början. Äfven arbeterskorna rörde nu på sig, för
första gången i större skala. Berlins sömmerskor protesterade mot ett
förslag om tull på tråd så kraftigt, att en officiell undersökning af deras
förhållanden framtvangs. Denna afslöjade i kvinnoarbetets alla vidt
skiftande former, från hemindustri till stordrift, den ohyggligaste utsugning,
som knappt gaf annat val än svält eller prostitution. Men denna
skräckbild hade ingen inverkan på Bismarcks »socialreform»; han hade ju fullt
upp med att tänka på de »nödlidande» godsägame och industribaronema!
Däremot hjälpte den nog till att den socialdemokratiska motionen om
skyddslagstiftning fick */* million petitionärer till stöd.
År 1886 stod man på nytt inför frågan om socialistlagens
förlängning. Det var ondt om möjligheter till någon stor aktion med
riksdags-upplösning o. dyl., så att Bismarck fann för godt att nöja sig med hvad
han kunde få. Han sökte vrida ett uttalande af Bebel öfver ryska
förhållanden till att den tyska socialdemokratin predikade mord och lät
förstå att Marx nog inte varit främmande för tankar om att »fostra
mördare» mot honom själf. Marx’ döttrar svarade offentligt att deras far
.aldrig ansett Bismarck för annat och mera än en komisk figur, på sin höjd
vid vissa tillfällen en hjälpare mot sin vilja åt den sociala revolutionen.
Föreställningen å la röfvarroman att Marx sysselsatt sig med att »fostra
mördare» mot Bismarck visade blott på nytt, att denne med all sin
slughet ändå icke var annat än en bornerad preussisk junker, totalt ur stånd
att förstå en världshistorisk rörelse som socialismen. — I mars 1886
förlängdes socialistlagen på två år, med 169 röster mot 137.
Under debatten hade Singer dragit ännu en lockspion fram i
dagsljuset. Det var en polisman vid namn Ihring, som under namnet Mahlow,
järnarbetare, lyckats komma in i en arbetargrupp i Berlin, där han
började »verka» genom grofva yttranden om käjsaren, genom att sprida
anarkistiska skrifter och genom att söka få i gång dynamitattentater.
Alla vackra undanflykter, som Puttkamer förut tillgripit, voro denna gång
obrukbara: mannen var anställd i polisens tjänst på ordinarie stat, han
hade på sina förmäns order under falskt namn spionerat i en af själfva
socialistlagen tolererad arbetarförening, och hans brottsliga förfarande
var styrkt med en rad ojäfviga vittnen.
Lika fullt sattes åklagarmakten i rörelse för att skydda
hedersmannens ära, och angifvarne, af hvilka skriftställaren Jens Christensen var
en, dömdes till 6 månaders fängelse! Men bevismaterialet hopades så,
att högre instans måste helt frikänna dem. Puttkamer förblef dock sig
lik och skaffade den så illa brännmärkte spionen en medalj.
* *
*
Summan af »den milda praxis» var alltså ett lika stort fiasko som
af den första brutaliteten. Bismarck hade 1886 ej kommit längre mot
socialdemokratin än 1881, tvärtom. Ännu en gång försökte man då om
de hårdare medlen kunde hjälpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
