Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hela den väldiga kampen kostat Tysklands stridande proletariat
under dessa 12 år, då kapitalismens hänsynslösa nedtryckningsförsök
hade ytterligare till sitt oinskränkta förfogande den modärna »rättstatens»
hela apparat af polis och domstolar.
Men de tappra och trogna, som stupade på sin post, föllo icke
för-gäfves. Partiet gick in i undantagslagens period med 437,000 röster
och 42 tidningar, samt en fackföreningskår på 50,000 man med 14
tidningar. Vid utträdet mönstrade man 1,427,000 valmän och 60 tidningar,
och fackföreningarna hade växt till 120,000 man med 41 tidningsorgan.
Och icke blott kvantitativt hade rörelsen gått framåt, utan väl så mycket
kvalitativt. Förföljelserna hade från böljan rensat lederna, och det var
en bepröfvad och stålsatt elittrupp, fast mot både hotelser och lockelser
och väl skolad i den socialistiska åskådningens teoretiska betraktelsesätt,
som nu bildade kadrerna i den stora armén. Och genom hela partiet
gick en upplyftande känsla af oöfvervinnelighet efter den lysande segern
öfver en sådan motståndare som Bismarck och hela hans makt.
Det var ett klent betäckande af återtåget när högerns blad skrefvo
att de »frivilligt» afstått från undantagslagen. I verkligheten lät man den
falla därför att den visat sig så totalt förfelad. Just de förföljda
socialdemokraterna hade ju uppenbart haft fördel af den. Men hvarför fordrade
de då så energiskt dess afskaffande? Helt enkelt därför att de aldrig
velat för sin del proklamera grundsatsen »ju värre, desto bättre». Det
klassmedvetna proletariatet är visst på sin kommande seger och lämnar
därför åt fienderna att på eget ansvar, om de så vilja, drifva sakerna till
det yttersta. Det finns en anekdot om slaget vid Fontenoy år 1745, att
en engelsk officer skulle ha ropat till en fransk: låt ert folk skjuta nu!
hvarpå fransmannen skulle ha svarat: efter er, vi skjuta aldrig först. Så
är också socialdemokratins både hedersamma och kloka taktik: först om
fienden själf väljer våldets och de brutala ytterligheternas väg, kan
arbetarrörelsen med bästa effekt och under allmän anslutning tillämpa
satsen: ju galnare dess bättre, som också skedde under socialistlagens tid.
Vid öfvergången till de nya förhållandena uppstodo en del inre
slitningar i partiet, en kamp mellan s. k. »gamla» och »unga», som
särskildt den borgerliga pressen gjorde ett stort nummer af. 1 några af de
stora städerna, framför allt i Berlin, hade man svårt att försona sig med
tanken på att nedlägga de vanda vapnen. Man fruktade för en
öfver-handtagande moderation, sedan nu riksdagsgruppen ökats så betydligt.
Understödet åt den borgerliga venstem vid omvalen samt framför allt
riksdagsfraktionens hållning till 1-maj-firandet gåfvo de aktuella
angreppspunkterna. I riktig känsla af att tiderna voro ogynnsamma för en
allmän kraftmätning med arbetsgifvame, hvilkas flertal gärna skulle ha sett
om de kunde få taga revanche för 20 febr. genom en allmän utkastning
i maj, afrådde riksdagsgruppen arbetshvila 1 maj, där ett sådant steg
kunde förutses leda till konflikt. Häröfver stor förbittring från »radikalt»
håll, och en grupp Berlin-arbetare utfärdade ett motupprop för allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
