Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetshvila. Sådan försöktes också på flera ställen, med den påföljd att
arbetame ledo kännbara nederlag i de däraf uppkomna fackliga
striderna. Men naturligtvis sköts skulden äfven för detta på de »bromsare»,
som hindrat angreppsrörelsen att bli allmän.
I spetsen för oppositionen syntes några unga skriftställare, af rätt
blandad kaliber för öfrigt, liksom oppositionen själf. Där fanns duktiga
och ärliga partivänner, hvilka trodde helt på sina farhågor och med
»Det kommunistiska manifestet» i hand bevisade, att partiet höll på att
förflackas och mista sin socialistiska färg; själfklart kunde de blott tro
detta genom en ensidig utläggning af bokstafven i Marx’ skrift, utan
tanke på hur förhållandena ändrats sedan han skref vid tröskeln till 1848
års händelser och före den allmänna rösträttens och den växande
demokratins tidehvarf. Till dessa hörde män som Paul Ernst och Paul
Kampffmeyer, hvilka senare utan svårighet inordnat sig i partiet.
Hårdare måste domen falla öfver t. ex. en Hans Maller, hvilken upptäckte
»varbölder» på partiets kropp i hvarje en smula moderat färgadt yttrande
af någon partivän, eller fritänkaragitatom Bruno Wille, som påstod att
socialistlagen korrumperat partiet.
Bebel upptog å »de gamles» vägnar kampen mot denna opposition
och sparade ingalunda på kraftord mot dess »slyngelaktiga» uppträdande
gent emot pröfvade partivänner. Och det var också väl långt gånget
när man kunde få höra någon ung spoling från gatan stiga upp på
möten i Berlin och i »de ungas» namn bryta stafven öfver en Bebel som
dålig socialist Ett massmöte i Berlin den 25 aug. gaf emellertid
öfver-väldigande flertal för Bebel mot Müller-Wille, till stor missräkning för
den borgerliga pressen, hvilken hela tiden visat ett lifligt förstående för
»de ungas» hållning och prisat deras »modiga konsekvens». Kort
därefter sammanträdde, i okt. 1890, partidagen i Halle, den första offentliga
och på tysk jord hållna sedan 1877.
Den blef en ståtlig mönstring: 400 ombud, 17 gäster från Österrike,
Schweiz, England, Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Sverige och
Polen. En ny organisation byggdes upp, med årliga partidagar som
sammanhållande band, en partistyrelse på 5’ medlemmar och 7
kontrollanter och ett nytt centralt partiorgan, Berliner Volksblatt, som omdöptes
till »Vorwärts». Hvarje valkrets skulle välja på partimöten sina
förtroendemän, hvilka det ålåg att upprätthålla förbindelsen med
partistyrelsen. Oppositionen, som bullrat så mycket i Berlin, representerades
nästan endast af en boktryckare Werner, hvilken blott kom med allmänna
deklamationer och icke kunde stå för någon preciserad beskyllning.
Dess fiasko var fullständigt, och Werner lofvade att böja sig för
partidagens tydliga utslag.
Stärkt och enigare än någonsin gick partiet från Halle-kongressen,
som i sin helhet gestaltat sig till en segerfest öfver undantagslagen.
De lockelser, som käjsarens socialreformatoriska löften inneburo, visade
sig också snart vara lika intetsägande som Bismarcks tiggare försök i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
