Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför ej förbigås. Det var ett markant led i den kamp mot
socialdemokratin »med andliga vapen», som nu skulle följa, sedan socialistlagen
fallit och Caprivi satt i Bismarcks rikskanslärsstol. Under tiden
fortsatte-käjsaren i allt mer häftiga ordalag sin kamp mot »omstörtningen». I ett
tal till gardesrekryterna inskärpte han att deras lydnadsplikt mot
honom — om så kräfdes, det gud förbjude! — måste gå ända till att
skjuta på egna föräldrar och syskon. Och i sitt preussiska statsråd
förklarade han samtidigt utan omsvep att »konungens vilja är högsta lag».
Men denna kungliga vilja, så stormäktig den förekom monarken själf,
visade sig icke ens kunna — eller riktigt på skarpaste allvar vilja? —
göra slut på de ohyggliga soldatmisshandlingar, som efter hvad »Vorwärts»
såg sig i tillfälle att upplysa, nyss föranledt en skarp skrifvelse t. o. m.
från hertig Georg af Sachsen till hans regementschefer.
Vintern 1892 hade utmärkt sig för arbetslöshet och nöd, och det
var därför ej att undra på att äfven i det stramt i tygeln hållna Berlin
en del elementer samlades till tumultuariska demonstrationer. I tusental
flockades folk framför rådhuset, och ropen ljödo på »arbete eller bröd!»
Några aftnar i februari antogo dessa krampryckningar af storstadens
lidande befolkning en mera allvarsam karaktär; ett par bagar- och
slak-tarbutiker plundrades, och polisen högg in med stor brutalitet. De
organiserade arbetame hade i allmänhet icke deltagit i rörelsen, som icke
heller hade någon klar färg; så påstods officiellt att käjsaren, hvilken
ridit in vid några tillfällen bland grupperna, skulle ha från de arbetslösa
mottagit talrika hyllnings- och vördnadsbevis. Visst är att kravallerna
gingo förbi utan att lämna för arbetarrörelsen några spår efter sig. Men
de hade dock än en gång för en uppskrämd bourgeoisi vittnat om hvad
den samhällsordning gömmer, som den förklarar vara den enda möjliga.
En annan sådan lärdom, och af skarpaste slag, gaf kolerans häftiga
utbrott i Hamburg i aug. 1892 och dess fruktansvärda härjningar bland
den rika stadens fattigkvarter, där byggnadssätt och trångboddhet länge
gjort alla hygieniska åtgärder omöjliga. Hamburgs rika och ledande
familjer, hvilka styrt staden på »patriarkaliskt» sätt, flydde när koleran
grep omkring sig, lämnande åt arbetarne att söka bäst de kunde reda sig
med den härjande farsoten, som de första veckorna kräfde väl 5,000
döda och dubbelt så många insjuknade. Men arbetame visade sig
uppgiften vuxna. Samma myndigheter, hvilka i en process ej långt förut
sökt stämpla socialdemokratins ledare i Hamburg som en samling
men-edare, måste nu i sin yttersta nöd begära hjälp hos arbetarnes
organisation — och fingo det. Med samma precision och samma förakt för faran,
hvarmed under socialistlagens dagar man delat ut förbjudna flygblad,
ordnade arbetarne utdelning af desinfektionsmedel och annan hjälp i de
kolerahärjade kvarteren. När den borgerliga ordningens band höllo på
att upplösas, stod »framtidsstaten» färdig att hålla det hela samman, ett
lärorikt skådespel, som ej. heller förfelade att göra intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
