Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I nov. 1892 sammanträdde partikongressen, denna gång i Berlin.
Hufvudtemat för debatterna var den s. k. statssocialismen. Vollmar hade
i en artikel till en fransk tidskrift uttalat sig mera sympatiskt om denna
än förut varit sed inom det tyska partiet, och härtill knöt sig en
klargörande debatt inom partikretsar. Det visade sig att skillnaden i
ståndpunkt egentligen var obetydlig och att tvisten mest utgått från olika
uppfattning om hvad som borde förstås med statssocialism. Emellertid
ansåg sig partidagen böra göra ett uttalande, särskildt med hänsyn till det
stora nummer den borgerliga pressen sökt göra af saken. Liebknecht
och Vollmar, mellan hvilka polemiken häftigast lågat, utarbetade
gemensamt en kraftig resolution, hvari det bl. a. heter: »Socialdemokratin har
intet gemensamt med den s. k. statssocialismen, som blott går ut på att
låta staten träda i stället för enskilda kapitalister och så ge den tillfälle
att hålla det arbetande folket under ett dubbelt ok, både ekonomisk
utsugning och politisk omyndighet. Statssocialismen är ett system af
halfheter, som uppkommit genom fruktan för socialdemokratin och har
till syfte att genom små eftergifter och halfmesyrer aflägsna arbetarne
från socialdemokratin och så förlama denna.. Socialdemokratin tar gärna
emot sådana förbättringar, som kunna höja arbetames läge under den
nuvarande ekonomiska ordningen, men betraktar dem blott som små
afbetalningar, hvilka icke kunna ha någon inverkan på dess sträfvan till
en socialistisk nybildning af stat och samhälle.» Och resolutionen slöt
skarpt och otvetydigt med orden: »Socialdemokratin är till sitt väsen
revolutionär, statssocialismen konservativ. De båda äro oförsonliga
motsatser.»
Det energiska afvisandet hade sin speciella adress till den tyska stat,
som än i dag visar sig vara nästan helt i de härskande klassernas våld,
och kan icke utan vidare öfverflyttas på demokratiska samhällen med
folklig själfstyrelse. Men just genom sin skarpa form svarade det mot
den ton käjsaren slagit an mot arbetarnes parti, på samma gång han
ville proklamera sig som »arbetarvän». Käjsar Wilhelm H:s
»socialreform » hade fått ett lika tydligt svar som på sin tid hans farfars budskap
af 1881.
På kongressens sista sammanträde uppläste Singer ett bref, hvari
»flera anarkister» hotade med att om icke »Vorwärts» slutade upp med
sina angrepp på anarkisterna, så skulle Liebknecht bli skjuten och
redaktionsbyrån sprängd i luften. Singer ref sönder salmonibrefvet, som
ju blott var värdt ett ömkans löje.
Kort efter kongressen fängslades emellertid det sensationella intresset
i Tyskland på annat. Den lika fanatiska som ovederhäftiga antisemitism,
som Stöcker satt i gång, hade fått en ny ledare, en f. d. rektor Ahlwardt,
som dref rörelsen ut i karikatyr, men lika fullt genom själfva
måttlösheten i sina anklagelser vann ett ganska ansenligt anhang. Han stod
nu inför rätta, åtalad för barocka beskyllningar mot en firma Löwe att
ha levererat dåliga gevär till preussiska armén för att Tyskland i nästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
