Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 5 mars 1898 utfärdade Miquels anhängare i preussiska landtdagen
ett upprop, hvari dessa tankar utvecklades. Konservativa junkrar och
na-tionalliberala storfabrikanter gingo här hand i hand. Och som en lefvande
illustration till denna förenklade partiklyfning i »samhällsbevarare» och
»samhällsomstörtare» kom det på 50-års-dagen af revolutionen den 18
mars till en häftig sammanstötning i riksdagen. Bebel höll med hela
sin mäktiga och glödande vältalighet ett lyftande minnestal öfver denna
stora dag, som ännu långa tider skulle komma att väcka den starkaste
genklang i folkets sinnen. »Utan 1848», sade han bl. a., »skulle vi icke
ha upplefvat ett 1870, vi skulle icke ha fått skåda ett enhetligt tyskt
rike och icke ha kunnat resa en tysk riksdagsbyggnad.» Då han så
talade om hjältarna i Berlin den 18 mars, ropades från högern: »Pack!»
Bebel tog upp afbrottet och genmälde att dessa revolutionskämpar voro
tyska män, utan hvilkas uppoffringar den tyska borgarklassen icke skulle
ha förmått att bryta despotismens makt; hvad »packet» anginge, så fanns
det då i högerns kölvatten. Historiens ironi hade fogat det så, att den
blodröde kommunisten och »samhällsomstörtaren» från 1848, Miquél, nu
satt som rikets minister och statens räddare i käjsarens ögon. Men
dennes forne meningsfrände Liebknecht, hvilken icke skiftat öfvertygelse,
återkom just denna dag igen till riksdagen efter att ha aftjänat sina sista
4 månaders fängelse för »majestätsbrott».
Detta Bebels tal var en fanfar, hvarmed valkampen inleddes, en kamp
mot den hotande statskuppen, mot kringskärning af rösträtt och
föreningsrätt, mot höjda spannmålstullar och mot de kolossala anslag till
flottans nybyggnad, som äfven den inför valmännen militarist-fiendtliga
centern till sist hade röstat för. Det föll sig nämligen så lyckligt för den
tyska kolonialpolitiken, att kinesiska folkhopar lynchade några tyskå
missionärer. En så upprörande förbrytelse måste ju hämnas — ty hos
kineser erkännes icke nationalkänsla mot främlingars öfversitteri som
berättigad — en stor tysk eskader afseglade, och käjsaren ålade uttryckligen
dess chef, prins Heinrich, att visa världen att här fanns »den pansrade
näfven». Kina skyndade sig att afstå Kiautschau till Tyskland, och i
glädjen häröfver hade riksdagen, innan den gick att möta valmännen,
ytterligare anslagit 875 mill. åt flottan.
Efter god preussisk tradition utfärdade inrikesministern, grefve
Posa-dowsky ett valupprop till »alla borgerliga partier» om gemensam front
mot iomstörtningens parti». Man spände på högerhåll sina yttersta
krafter för att denna gång få fram de likgiltiga till valurnan, och
ansträngningarna voro icke utan verkan. Men alla bottenskrapningar bland
de »välsinnade» kunde icke hindra att äfven arbetames parti tog åter ett
duktigt steg framåt, från 1,800,000 till 2,125,000 röster, därmed lämnande
alla rivaliserande enskilda partier ohjälpligt långt efter sig. Omkring 30
proc. af samtliga afgifna röster hade fallit på socialdemokratins
kandidater, så att en någorlunda likformig valkretsindelning borde ha gifvit
partiet 120 riksdagsmän. I verkligheten stannade det vid 56 och blef i riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
