Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro numera rena proletärer, och föga bättre var det ställdt för
bönderna, hvilkas gårdar voro intecknade upp till skorstenen. Klasskampen
tog efter hans uppfattning visst icke mildare former, utan blef allt
skarpare, och fackföreningar och kooperation räckte icke till att utfylla den
gapande sociala klyftan, öfver denna förde blott socialismens gamla
väg: »det förblir alltså vid expropriationen», förklarade han under
kongressens jublande tillslutning. Men efter all denna polemik framlade
han så en resolution, som helt anpassade sig efter socialdemokratins
faktiska politik och sålunda manade arbetame att med alla medel —
äfven genom samverkan med andra partier, när detta uppenbart tjänade
folkets intressen och den allmänna kulturutvecklingen — öka sitt
inflytande i samhället, på samma gång de fostrade sig själfva till att
öfver-taga makten. Om detta resolutionsförslag skref Bernstein till Auer:
»Käre vän! Med tillsats af den i sådana fall nödvändiga nypan salt
‘ röstar jag också för detsamma», och det blef också så godt som
enhälligt antaget.
Auer hade f. ö. under debatten starkt framhållit hur eniga alla
faktiskt stodo i kampen mot de härskande klasserna ocli för den
själfstän-diga arbetarerörelsen, på samma gång han med dråplig humor gisslade
sin vän Bebels och andra» profetior om det stora »Kladdetadatsch» som
måste komma inom vissa år. Eljes uppträdde som Bernsteins
försvarare i intressanta anföranden dr Ed. David och dr Woltman. Åtskilliga
menade nog också som Frohme att här icke förelåg någon verklig
»opportunism» inom partiet att bekämpa. Man tänker olika i detaljer om den
politiskt ändamålsenligaste vägen, men den demokratiska socialismen
har rum för olika meningar om sådant och bör aldrig låta sig
behärskas af något dogmväsen.
Att ett stort stycke af dessa motsättningar helt enkelt är en
tempera-mentsfråga, skillnaden mellan kritikerns och sangvinikems syn på samma
företeelser, ha vi redan framhållit. Faktiskt följde ju det tyska partiet
sedan länge i praktiken det Vollmar-Bernsteinska programmet att alltid
söka göra det bästa möjliga af en föreliggande situation, och det vore
å andra sidan orättvist att beskylla denna riktnings män för att vilja
slå af på det ideella slutmålet, ehuru de se utvecklingen i ett annat
perspektiv. Vi kunna godt sluta denna karaktäristik af de tyska
motsättningarna inom partiet med hvad Liebknecht en gång skref: »Hvad
menar man egentligen med det sällsamma ordet — ’framtidsstat?’ Hvar
börjar framtiden och hvar upphör nutiden? Jag hör så ofta den
läng-tansfyllda frågan: skola vi upplefva att se vårt ideal förverkligadt?
Därtill kan svaras både ja och nej, ty intet ideal går i uppfyllelse. Då vi
nått det, som för ögonblicket förekommer oss vara det högsta, så visar
sig redan för oss något ännu högre och aflägsnare, som vi måste nå.
Målen växa ständigt. ’Framtidsstaten’ har hvarken början eller slut.
Ända tills jorden frusit bort kommer det att framför den uppåtsträfvande
mänskligheten ligga en framtidsstat. Och ändå skola vi själfva upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
