Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning han ville utöfva detta själftagna
ämbete visade t. ex. yttranden af honörn om
att konstens uppgift var att »bekämpa
materialismen », hvilket skulle ske bl. a.
genom att teatern skulle uppträda som »red- >
skap för monarken». Till den ändan
kommenderade han en f. d. officer att skrifva
militärfromma skådespel, på samma sätt
som han rekvirerade en serie konstverk,
afsedda att i skulptur förhärliga
Hohenzoll-rames släkttafla. Hvilket konstvärde en
dylik produktion måste få kan en hvar tänka
sig. »Lex Heinze» blef under dessa
förhållanden droppen, hvilken kom bägaren att
flöda öfver. Allt som dugde i tysk kultur
och konst reste sig till motvärn mot
mörkmännens nya ljussläckareförsök. Inom den
äldre generationen ställde sig författare som
Paul Heyse och Spielhagen, vetenskapsmän
som Mommsen, målare som Menzel och
Böcklin i spetsen för proteströrelsen, hvilken
sedan själfklart hade sin kärntrupp i den
yngre litterära och konstnärsskolan, samlad
kring namn som Hauptmann och Max
Klinger. Realismen hade ju på sitt
segertåg genom världen sent omsider på 1880-
talet också nått Tyskland. Tankar och intryck från Zola, Ibsen och
Tolstoi hade strömmat in i pickelhufvomas land och där omsatts till
en ny naturalism, som sökte sina ämnen i den brutala verkligheten.
Där skildrades de härskande klassernas förfall och fördärf eller den
bittra fattigdomen och dess hopplösa kamp. Men de flesta af dessa,
som började så radikalt, (Hauptmanns första drama »Före soluppgången»
är klart socialistiskt, lyrikerna Arno Holz och Liliencron svälte länge
tappert i kampen för sina konstnärliga ideal) vågade dock icke språnget
från den borgerliga världen till socialdemokratin. Den tyska
naturalismen målade det förkomna proletariatet på krogarna och i bordellerna,
men stod främmande och likgiltig för det kämpande proletariatets strider
och segrar. Betecknande var att då Hauptmann i »Väfvame» trädde
fram som buren af själfva den sociala revolutionens heliga eld — fast i
själfva verket det var det gripande ämnet som gjorde dikten åt honom
— så bedyrade hans vänner att detta var alls icke så illa menadt, alls
icke något hotfullt tendensdrama, endast en dikt framsprungen af
medlidande med folkets olyckor. Detta räddade dock icke stycket från att
flerstädes bli förbjudet af polisen som »upphetsande», och ej häller
undgick skalden att ådraga sig käjsarens allerhögsta misshag.
Socialdemokratiens århundrade. II. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
