Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så långt som det fanns naturtrohet och verkligt revolutionär känsla
hos de moderna författame, funno dessa villigt erkännande och sympati
hos eliten af den kämpande arbetarklassen. Det slumrar mångenstädes
hos proletariatet en djup längtan efter delaktighet i mänsklighetens högsta
andliga lif. Konstens friskhet och förnyelse måste också söka sina
källor hos uppåtstigande klasser, icke hos blaserade, dekadenta kretsar, äfven
om dessa hunnit mycket långt i raffinerad förfining.
Till och med en så aflägsen och skenbart endast fientlig företeelse
i Tysklands andliga lif som den bizarrt-genialiske diktaren-filosofen
Friedrich Nietzsche påverkade äfven den socialistiska intelligensen, liksom
öfverhufvud den bildade ungdomen i 90-talets Tyskland. I själfva
verket är det blott en ytlig betraktelse som kan kort affärda honom som
»kapitalismens filosof» och förhärligare af den
»öfvermännisko»-hänsynslöshet, hvilken t. ex. framträder i de stora mångmillionäremas regemente.
Nietzsche har själf präglat det hvassa ordet mot makthafvame: »Det får
dyrt betalas att komma till makten — makten fördummar.» Det är sannt
att han öfveröste demokratin med bittert hån och ägnade massan,
»hjordmänniskorna», sitt djupaste förakt, och från sina utgångspunkter kunde
faan i hela socialismen icke se annat än sträfvan till allmän nivellering
och försimpling. Men den »öfvermännisko»-typ han satte som idealet
var i all sin aristokratiska afskildhet och upphöjdhet icke det bittersta
släkt med den öfverklass, mot hvars privilegier socialismen vänder sina
vapen. Nietzsches åskådning var, som den af honom starkt påverkade
Georg Brändes uttrycker det, »aristokratisk radikalism». Bägge lederna
i denna skenbart motsägande sammansättning måste beaktas. Hans
angrepp mot demokratin fördes icke från ett tillryggalagdt utvecklingsskede,
utan från ett kommande. Liksom dr Stockmann i Ibsens »En folkfiende»
för han talan för morgondagens sanning mot dagens, som omfattas af
»den förbannade, kompakta, liberala majoriteten».
Nietzsche ville vara ett motsägelsens tecken. Född prästson, fin
och känslig till sin anläggning, uppvuxen i strängt religiösa och
moraliska åskådningar drabbades han tidigt af en sjukdom, hvilken han
ådragit sig som frivillig sjukvårdare under fransk-tyska kriget, och som efter
mångåriga svåra lidanden slöt med att sänka honom i obotlig
sinnessjukdom. Men denne man, som själf erfarit så litet af hälsa, var i sin
filosofi den våldsammaste bekämpare af allt, hvilket tedde sig för honom
som själslig eller kroppslig sjuklighet; han var den mest lidelsefulle
för-kunnare af sundhetens och kraftens evangelium. Han rasade mot det
kristna sysslandet med de himmelska tingen, hvarigenom de naturliga
instinkterna kväfdes, och mot den kristna medlidande-moralen, hvilken
han stämplade som »slaf-moral». Från den mångtusenstämmiga nöd,
som jämrade omkring honom, begaf han sig upp i den rena schweiziska
bärgsluften eller till Medelhafvets azurblåa kuster. Därifrån förkunnade
han för människorna den frälsande solen och den djupa natten; han
ville lära dem att älska deras barns land, det oupptäckta, fjärran i haf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
