Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nietzsche var en fortsättare af Goethes, Hegels och Heines
Tyskland. Men Tysklands framskridna »intellektuella» kunde nu vara glada
åt att ha socialdemokratin som vaktare för den andliga frihetens rätt och
som anförare i striden mot lex Heinze. Kampen pågick hela våren i
riksdagen, med Bebel, Vollmar, Heine och Stadthagen som främsta ledare
i det obstruktionsfälttåg, som måste organiseras. Att detta lyckades,
trots att centern bjöd militaristema att rösta för flottlagen, blott partiet
fick igenom sin kära Heinze-lag, berodde på flera omständigheter. Bl. a.
verkade ett afslöjande i Frankfurter Zeitung att en af centerns ifrigaste
sedlighetsapostlar hjälpt en för sedlighetsbrott mot minderåriga anklagad
katolsk präst att komma undan rättvisan ganska förlamande på
Heinze-männen. Slutet blef att vänsterminoriteten verkligen lyckades så draga
ut på tiden, att majoriteten föll sönder och samtliga de mest farliga
stad-gandena, mot utställning af konstverk, hvilka polisen kunde uppfatta som
»osedliga», m. fl. dylika, helt slopades.
Straxt därpå slöts riksdagssessionen, sedan käjsaren fått sina
flottanslag ungefär som han fordrat dem. Tysklands marinbudget för 1901
var 217 mill. mark, men skulle nu stiga undan för undan upp till
323 mill. om året. Under byggandet af några # af de nya krigsskeppen
på varfven i Hamburg uppstod en strejk, hvarpå följde en lockout.
Käjsaren, som vid truppernas affärd till kriget i Kina hade hållit ett af sina
mest anstötliga tal, där han ställde hunnemas framfart som mönster för
sina kristna soldater och manade dem att icke ge pardon, kastade sig
nu i ett nytt tal öfver Hamburgs arbetare, hvilka han betecknade som
»fosterlandslösa och ärelösa». Det enda svar de kränkta och deras
kamrater kunde ge var att genom sina riksdagsmän föreslå upphäfvande af
den orimliga majestätsbrottsparagrafen samt att rikskanslären hädanefter
skulle som ansvarig stå för käjsartalen.
Årets kongress hölls i Mainz, i sept. 1900, och straxt därefter
sammanträdde den internationella kongressen i Paris. Om hvad där förekom
hänvisas till Frankrikes historia (del I, sid. 318). Tyskarna med Bebel
och Kautsky i spetsen, gjorde sitt bästa att finna en enande formel, som
kunde förebygga den sprängning, kvilken i Frankrike hotade på »frågan
Millerand». Det lyckades också för den internationella kongressens del,
men icke häller längre.
I Mainz kunde partiet fira sitt 25-års-jubileum; hvilka framsteg sedan
de stridande bröderna under förföljelsernas tvång sammanslöto sig i
Gotha! Af dissonanser förspordes också denna gång föga. Partiet antog nya
stadgar, beslöt — trots berlinames sega fasthållande vid den gamla
»radikala» partitraditionen — att öfverallt där det var möjligt taga del i de
preussiska landtdagsvalen samt enades i ett energiskt bekämpande af
hunner-politiken och absolutismen. Men i glädjen blandades djupt
vemod — partiveteranen Wilhelm Liebknecht hade den 7 augusti slutat
sina dagar. Han skulle ha på kongressen inledt just debatten om
punkten: Världspolitik, och inlagt sin ljungande protest mot hela kolonial-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
