Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vet. »Denna kärlek»,
skref han, »vare edert
nya adelsbref! Mot
edra barns land bjuder
jag eder att styra och
åter styra eder segel!»
För människan gäller
det icke blott att
fortplanta sig, utan att
utvecklas, växa i
höjden. Nietzsche drömde
om en ny, högre, friare
mänsklighet. Därför
var det han talade så
föraktfullt om de många,
små och svaga och i
stället lofprisade de
enstaka, stora och starka.
Hvad han icke såg
var att också
proletariatet hade kampens
rätt och att socialismen
visst icke bottnar i
medlidande-moral, utan
tvärtom i
arbetarklassens själfhäfdelse. Men
för den ekonomiska
klasskampen och dess
problemer hade nu en
gång Nietzsche intet
sinne, hans
framtidssyner gingo som bruset af en fjärran musik öfver hufvudena på de
kämpande. Och ändå: såg han icke just en hägring af samma framtidens land,
som många inom socialdemokratin drömma om? Den ekonomiska
kampen är ju blott medlet, den väg på hvilken skall skapas förutsättningarna
för frigörelsen, målet är ytterst en frigjord mänsklighet af utvecklade,
själfständiga personligheter. Men detta mål är otänkbart utan en social
jordmån, som ger näring, ljus och luft åt alla de goda frön, hvilka under
nuvarande samhällsförhållanden trampas ned och gå under. Då Nietzsche
pekade framåt mot en hednisk värld, där människorna, fria från all skygg
fruktan, kunde djärft sträcka ut sina lemmar och utveckla sina anlag, där
de bästa verkligen kunde få förblifva de bästa, så var hans ideal, fastän
nådt på olika vägar, verkligen icke mycket skiljaktigt från det, som
föresväfvar de längst framskridna inom den socialdemokratiska
arbetarrörelsen.
FRIEDRICH NIETZSCE
I844—I9OO.
Född i närheten af Liitzen gick han universitetsbanan och blef
1869 professor i filosofi i Basel, men måste 1877 af
hälsoskäl lämna sin plats. Bland hans skrifter märkas >Otidsenliga
betraktelser», »Mänskligt, allt för mänskligt», »Morgonrodnad»,
»Så talade Zarathustra», »På andra sidan om ondt och godt»,
»Viljan till makt» m. fl., af hvilka en del numera finnas
öfver-satta äfven på svenska. Han uppehöll sig på resor i Schweiz
och Italien, men blef 1889 så sjuk att han måste intagas på
en vårdanstalt i Jena. Hans sinnessjukdom var obotiig och han
försjönk i fullständig slöhet, hvarur döden befriade honom den
25 aug. 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
