Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin omgifning. Detta är hans »affall», en frigörelse från barnslig lust
att vilja öfvertrumfa alla andra i kotteriet i bålstora revolutionsfraser —
ty när det gällt handling har ingen så likgiltigt satt sin person på spel
som han; och fast han fått heta »förrädare» i falsettens alla tonarter
dristar jag ge uttryck åt en önskan till vårt partis fromma, att det aldrig
måtte sakna ett så hänsynslöst mod som Axel Danielssons hos männen
i främsta ledet.
Konturerna af hans lefnadsöden: Född 1863 i Dalarne i ett
arbetarhem, kom i Falu skola, blef student och så fattig Stockholmslitteratör,
kom tillsammans med Palm och blef själen i hans nya Socialdemokrat,
slogs litet med oss andra sommaren 86, försonades samma höst och
blef medredaktör i Soc.-D. med den som skrifver detta, gick 87 till Malmö
för att eröfra Sydsverge åt socialismen, fick där snart sina 18 månader,
men också Arbetet och ett lifskraftigt, väl disciplineradt och organiseradt
distrikt till stånd, och står ännu alltjämt som själen i det hela därnere,
hvilken de på inga villkor vilja släppa ifrån sig, fast han själf ibland
längtat ut på nya socialdemokratiska röjningsfärder i obruten mark. Ty
sådant tilltalar honom nog ändå allra mest; att få slåss ensam mot
många och starka, och besegra dem, det ligger nog allra bäst för hans
röst; i den otämjeliga personliga kraft, som till sådant kräfves, är han
och förblir säkert alltid den gamle, den unge Axel Danielsson.»
År 1898 fyllde Danielssons skötebarn, »Arbetet», 10 år. 1 det
festnummer som med anledning däraf utgafs skrifver »Marat» bl. a.:
»Men det var fråga om det, som jag nu önskar mig på jubileumsdagen. Jag önskar, att
allt det stora, som har händt, må ha händt, allt som förändrat sig på samhällets djup, må vara
förändradt så, som det skett, men att jag själf vore till mitt sinne alldeles oförändrad. Hvad
jag då skulle jubilera! Men något sådant har ännu ej händt någon människa. De, som kunna
skryta med sin själs ungdom på sena ålderdomen, äro sådana som intet gjort. Allt verk kräfver
sitt offer, och det första vi måste offra, vi som vandra omkring i den brinnande ugnen, är
sinnets friska vårstämning och den eldiga riddarsjälen. Men vi ha ju ändå mycket kvar. Och
om än leendet är något bittert, så kunna vi le ändå, och om entusiasmen är något behärskad,
så känna vi den ändå. Så nog kunna vi jubla, fast det ej längre ligger rosenröd
morgongryning öfver fältet, där vi arbeta. Vår jubileumsfest är en middagsrast. Det blir sedan afton
och en ny morgon.
Om jag hade tid, ett berg och en fackla, och Ni, mina läsare, stode allesammans vid
bergets fot, så skulle jag som i unga dagar inbilla mig vara en Prometeus och stiga ned till
Eder med ny eld och hålla ett tal, som kunde höras af Eder alla. Men ni äro för många nu
för tiden. Jag uppmanar Eder i stället att i väldiga massor infinna Er vid våra
jubileumsfester och öfverallt i det land, som är vårt, låta sommarkvällen genljuda af Edra lefverop för
det band, som omedelbart knyter oss alla tillsammans, den mycket hatade och mycket älskade
tidning vi skapat.»
Där ligger en fullödig själfkarakteristik af Axel Danielsson i dessa ord.
Han hade stormat på morgonen och tog nu sin middagsrast, med en
underström af vemod öfver hvad morgonen lofvat men icke hållit, men också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
