Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med arbetsglädjens sol öfver det verk han skapat, fastän han icke skulle
få vara med på den nya morgonens gryning. Han dog i tidig afton,
allt för hastigt för honom själf, för det parti han var ett med och för
den unga hustru han efterlämnade.
Endast 36-årig dog han. Han hade sökt hjälp för sin tilltagande
sjukdom vid nerv-kuranstalten Elsterberg i sachsiska Schweiz, men i stället
för att återuppstå från sjukdomens förslappning och däraf alstrad
nyckfull stridighet mot egna närmaste vänner och kamrater, gick han den
30 dec. 1899 kl. 9 på morgonen bort ur världen. Hans hustru, som
hunnit fram till sjukbädden, fick sända budet om hans död öfver till
Sverge.
Stoftet fördes till Malmö, hvarest det stod på lit de parade i Folkets
Hus innan det fördes till det sista hvilorummet. Begrafnmgen blef sådan
att Malmö aldrig sett något liknande. Det väldiga liktåget med ett
70-tal fanor skred fram som ett samladt uttryck för hvad arbetarklassen
förlorat genom höfdingens död. Ute på kyrkogården beräknade man
folkmassan till 25,000 personer. När fanorna blifvit placerade kring grafven
framträdde Hjalmar Branting som afskedstalare å partiets vägnar. Talet
hade följande lydelse:
»För kraft och mod, för eld, som lyste och värmde, för din hårda
kamp, för landet du vunnit åt socialismen-folkbefriaren, för Arbetet —
ett sista tack!»
Så lydde inskriften på den krans vår partistyrelse sändt, och i dessa
ord sammanträngas kort våra intryck sista gången vi hälsa den rika
personlighet, som var Axel Danielsson, och hans vackra lifsgärning.
Kraft besatt han att slå hårdt, det fingo våra motståndare erfara, han
väjde icke för hindren. 1 minnens det mod, hvarmed han reste sig mot
samhällets orättvisor. Han blef så farlig, att man med årslångt
fängelsestraff sökte tysta hans lågande åska. Men den eld, som lyste hos honom,
var framför allt upplysningens, han ville bygga, ej blott bränna.
Han visste, alt hvad här i försumpningen främst behöfdes var luft,
och allt hvad i människomakt stod gjorde han för att röja proletariatet
väg till bättre och ljusare lifsvillkor.
Vi, som stått honom nära, veta, att hugg kunnat skiftas hårda äfven
oss emellan om rätta vägen. Men hur varmt var icke alltid hans
handslag, när striden var slut.
I honom hade vårt partis stora, höga mål en den uppriktigaste vän,
som aldrig för dagens små frågor svek det stora, gemensamma, och de
florhöljda fanor vi se omkring oss bära vittne om, att vi alla känna,
hvilken kraft till det stora och enande vi i honom förlorat.
Arbetarklassen har mist en kämpe, hvars like vi aldrig få åter. Han
var en genombrottets man med mänskliga fel, men också med stora
mänskliga dygder. Han var skapad att gå i spetsen, att som ledare och
härförare visa massan ideala mål, men glömde därför icke dagens
skenbart ringa gärning. Låt oss då inför denna stora förlust lofva hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
