Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart, att — med hänsyn till Sverges arbetsklass’ ytterst usla existensvilkor och den snabba och
omfattande proletariseringen af de nämnda samhällsmedlemmarna, som ständigt äger rum — den
parlamentariska snigelvägen icke kan vara öfverensstämmande med folkets tankar och behof.»
Till yttermera visso antog kongressen på Brantings förslag på nytt
det vid konstituerande kongressen beslutade uttalandet i taktikfrågan.
Beslutet fattades med 29 röster mot 19 som röstade för en af Hinke
Ber-gegren föreslagen utredning af »hvilka våldsmedel» som kunde anses
»mest praktiska» och »möjliga».
Vid denna kongress stakades också ut linjerna för partiets aktion
för eröfrande af den allmänna rösträtten. En kommitté, bestående af
Branting, Danielsson och Palm, framlade för kongressen ett förslag till
uttalande som antogs. I detta uttalande framfördes för första gången
tanken på en folkriksdag och skulle förberedelserna för en sådan
riksdags hållande år 1893 börja omedelbart. I uttalandet framfördes också
storstrejken som ett kraftigt påtryckningsmedel.
Om taktikfrågan verkade söndrande inom partiet, så kom motvikten
genom de häftiga anlopp mot arbetarnas föreningsrätt, som på flera
platser i landet gjordes af kapitalets representanter. Den stora
tobaks-arbetarelockouten i Göteborg, konflikterna vid Norbergs gruffält och de
upprörande klassdomar, som föllo öfver ett antal arbetare, hvilka öfvat
påtryckning på några strejkbrytare, rörelsen i hufvudstaden bland de
arbetslösa, den Boströmska kampministärens trädande till makten,
agitationen mot lifsmedelstullarna, arbetet för vidgandet af den
socialdemokratiska pressens makt och inflytande, demonstrationen 1 maj för
lag-stadgad normalarbetsdag och allmän rösträtt — den första
demonstrationen efter beslutet på Pariserkongressen ägde rum året förut, nämligen
1890, och ägnades uteslutande åt framhäfvandet af normalarbetsdagen, men
1891 och allt sedan voro demonstrationerna afsedda äfven att manifestera
krafvet på medborgarrätt i landet — den stora skräddarekonflikten, allt
förenade sig detta år att samla arbetarna omkring sin stora sak.
Norbergskonflikten räckte långt in på 1892, och de arbetslösas
demonstrationer i hufvudstaden vållade en mängd sammanstötningar med
polisen och hårda klassdomar mot offren för dessa. En del brutala
Nor-bergsdomar blefvo dock på grund af grufägarnas »formfel» sedermera
upphäfda af Svea hofrätt, men själfva striden, som uppehölls med ett
segt hjältemod af arbetarna och deras familjer, slutade ej förrän fram på
sommaren 1892, med nederlag för arbetarna. Striden var dock ett
storslaget prof på hvad den svenska arbetarrörelsen redan då kunde
prestera i solidarisk sammanhållning och osviklig offervillighet.
Under allt detta pågick ett lifligt agitationsarbete för åstadkommande
af den första folkriksdagen. Först igångsattes en kraftig propaganda
vid den folkomröstning, som skulle föregå denna folkets egen riksdag,
och det blef hufvudsakligen den socialdemokratiska rörelsens förtjänst
att man på en jämförelsevis kort tid lyckades samla öfver 200,000 namn
till förmån för en folkriksdags sammankallande — det villkor som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
