Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han »kände ej några representanter
för svenska folket utsedda på
annat sätt än grundlagarna angifva»,
och kungen gaf ett svar som icke
var något svar utan »en vältalig
stumhet». För att få något besked
af regeringen i rösträttsfrågan
begärde Jul. Mankell att i andra
kammaren få framställa interpellation
härom, men kammaren nekade M.
detta med 118 röster mot 94.
Genom Sixten von Friesens
påpasslighet bereddes emellertid
kammaren tillfälle att följande
plenum reparera sin faute, men svaret
från statsminister Boström var dock
intetsägande.
Hvad som folkriksdagen markerade tydligt nog var att här i Sverge
verkligen fanns materialet till ett demokratiskt parti, som öppet och ärligt
ville samarbeta med socialdemokraterna för eröfrande af den allmänna
rösträtten. 1 fråga om påtryckningsåtgärderna vågade sig folkriksdagen
icke långt, men beslöt dock att låta saken gå till utredning. Ett
sympatitelegram till Belgiens rösträttskämpar, som just då stodo i begrepp
att gå ut i en afgörande kamp för medborgarrätten, samt det manifest
som blef antaget som slutligt uttryck för folkriksdagens af 1893
ställning— och skrefs af den från utskottsarbete uteslutne Hjalmar Branting —
gåfvo tydliga bevis på att demokratin hade ett starkt fäste där.
Liksom folkriksdagen 1893 under sin fortgång alldeles afgjordt tog
intryck af å ena sidan gagnlösheten att hos konung och riksdag tigga
och bedja om den medborgarrätt, som så länge förhållits folket, och å
andra sidan nödvändigheten att i den fortsatta rösträttskampen gifva
arbetarrörelsen den plats som tillkom den, så skedde en liknande
förskjutning inom hela landets vänstersinnade elementer.
De liberalas »arbetarmöten», som 1879 börjat i all blygsamhet med
uttalande af vördnad för konung och riksdag, 1882 öppnat på
munnen något och 1886 under trycket från en halfsocialistisk minoritet
antagit ett hjälpligt demokratiskt program, fingo redan 1890 förklara sig
öfverflödiga inför den framryckande nya arbetarrörelsen. Och de kunde
ej ersättas med något, som kunde behålla åt de liberala ens skenet af
ledarskap i arbetarpolitiken. Det blef demokraterna och
socialdemokraterna som nu öfvertogo ledningen.
Som en mera gagnelig fortsättning på arbetarmötena hade man
tänkt sig utlysandet af allmänna svenska socialpolitiska kongresser, hvilka
som ändamål skulle ha att till fruktbringande, upplysande meningsutbyte
om på dagordningen stående frågor sammanföra representanter för de
E. G. BOSTRÖM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
