Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika intressena och strömningarna inom samhället. Man hade också
till år 1894 planerat en sådan kongress och föreslagit ett program, med
olika öfverläggningsämnen, såsom: Nya arbetarförsäkringskommitténs
förslag, Söndagshvilan, Platsförmedling som medel mot arbetslöshet,
Direkt och progressiv beskattning, Egna hem för arbetare, Arbetsaftalet.
Inledare i dessa frågor skulle bli eventuelt prof. A. Lindstedt, Adolf
Hedin, Hj. Branting, Hugo Tamm, Ernst Beckman, Hugo Hamilton, A.
Rylander, Knut Wicksell, J. H. G. Fredholm, J. Leffler, Emil Svensén,
Henrik Hedlund och A. Raphaël. Men det hela stannade i stöpet.
Inbjudan till kongressen kom aldrig längre än till korrekturet.
Det måste bli arbetarna själfva som i första hand togo upp
kampen för den allmänna rösträtten såväl som för sina öfriga stora frågor.
Men för att komma någon hvart måste på allvar tagas upp tanken på
påtryckningsmedel, närmast det som 1893 års folkriksdag, under intryck
af den samtidiga belgiska rörelsen, ändå gaf antydning om, nämligen
den politiska storstrejken.
Vid arbetarpartiets tredje kongress i Göteborg, mars 1894, erhöll
partiet en mera enhetlig, fast organisation. På denna kunde nu byggas
en ordnad och målmedveten propaganda för folkets främsta lifskraf.
Här drogos också upp linjerna för den närmaste tidens rösträttsarbete.
Tydligt sades i en resolution ifrån att något kraftigare medel än
folkriksdagen, som högern gycklade med, var af behof för att vinna gehör
åt folkets kraf på medborgarrätt. Den resolution som antogs i denna
del hade i hufvudsak blifvit formulerad af Axel Danielsson, som
förklarade att meningarna inom utskottet varit mycket delade och att
resolutionen därför blifvit »den längsta i Sverige». Den bör dock här i sin
helhet anföras såsom ett värdefullt aktstycke till den svenska
socialdemokratins historia:
»Det var den svenska arbetarklassens förhoppning att kunna uppnå en tillfredsställande lösning
af rösträttsfrågan genom det inflytande en fredlig, upplyst opinion bör utöfva på den
lagstiftande församlingen i ett land.
Nationens flertal hade särskildt hoppats att den 1893 i Stockholm samlade folkriksdagen
såsom uttrycket för ett par hundra tusen svenska medborgares önskningar skulle lyckas
framtvinga en antaglig rösträttsreform.
Men dessa förhoppningar strandade beklagligtvis på motståndet från statsmakternas sida.
Folkriksdagen gjorde dock ett intryck uppåt, som man velat förneka, men icke kunnat
dölja. Kongressen beslutar därför ålägga det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet att upp
bjuda all sin kraft för att bakom 1896 års folkriksdag må stå en så kompakt, enig och kraftig
massopinion som är möjligt.
Men det måste göras något mer och något annat i Sverige än välja folkriksdagar. Det
dåraktiga motstånd de härskande klasserna hittills uppställt mot rösträttsrörelsen måste
föranleda utomordentliga påtryckningsåtgärder, hvilket också redan vid förra folkriksdagen blef
påtänkt.
Sedan det under flera år varit på tal inom det socialdemokratiska partiet att begagna den
arbetarorganisation, hvaröfver partiets ledning vid ett kritiskt tillfälle förfogar, till en politisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
