Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna dom, hvarom redan i underrätterna meningarna varit starkt
delade, till 500 kronors böter, hvilka lika demonstrativt som villigt
insamlades af arbetare och fredsvänner på ömse sidor om Kölen.
Agitationen och insamlingen af dagsinkomster för 1896 års
folkriksdag fördes i hufvudsak af arbetarpartiet medan de liberala redan
voro komna i slöhetens tecken, äfven om på en del ställen i
landsorten vissa radikala element kunde sägas allvarligt arbeta för sakens
framgång.
Det fjärde allmänna rösträttsmötet i Örebro på hösten 1894 hade
icke kunnat undgå att ställa upp frågan om de kraftigare
påtryckningsmedlen och fattade ett beslut som visserligen icke var något uttalande
till förmån för storstrejk, men dock ville sätta denna tanke under
debatt landet rundt såsom grundval för agitationen till nästa folkriksdag.
Vid det femte rösträttsmötet 1895 beslöts på kapten Mankells förslag en
utredning angående åstadkommande af kraftigare påtryckningsåtgärder
och fick verkställande utskottet i uppdrag att utsända frågoformulär i
ämnet.
Men på sina håll inom det liberala lägret var detta beslut
tillräckligt för att framkalla verklig panik. Storstrejkstanken kallades af
Aftonbladet >en dundrande dumhet», och vid valet till folkriksdagen visade
det sig att storstäderna utan strid lämnades åt socialdemokraterna,
hvar-emot man på landsbygden räknade på en kompakt opinion mot alla
storstrejkstankar. I Stockholm rymde liberalerna officielt fältet, i tydlig
afsikt att minska intresset för och betydelsen af valet, men ändå kunde
socialdemokraterna visa upp en röstsiffra på i medeltal 11,340 mot de
kvarstående liberalernas 1,500. »Den liberala massan», skref
Socialdemokraten, »efter valet, har sprungit sin väg, de våra ha gjort sin plikt.»
Valda blefvo då för Stockholm Jul. Mankell, David Bergström, Hj.
Bran-ting, K. J. Gabrielsson, J. O. Grönqvist, Alb. Forsell, K. M. Ziesnitz
och Aug. Palm.
Det blef med blott 67 röster mot 63 som ett bestämdt afvisande af all
tanke på politisk storstrejk kunde af liberalerna genomdrifvas vid denna
folkriksdag — och därmed var den liberala rösträttsrörelsens saga all.
Brytningen mellan rösträttshärens båda flyglar var ohjälplig, och på någon
mer folkriksdag var ej att tänka. Den liberala flygeln öfvergick till en
skäligen oskyldig broschyrpropaganda under David Bergströms ledning,
och dess organisation föll inom kort tid sönder. Socialdemokraterna
åter gingo att kasta sig med ännu starkare ifver på organisationsarbetet
för att därigenom skapa stöd för den storstrejk, som Sveriges arbetande
folk nog icke skulle komma att slippa undan.
Den resolution i fråga om påtryckningsåtgärder som af denna andra
folkriksdag antogs, var ett direkt afslag på allt tal om storstrejk, som
förklarades ha en lång väg kvar att bli en aktionsfråga och för
röst-rättsvännema i allmänhet te sig som outförbar, ja rent af omoralisk.
Mot detta stod förslaget från Branting, Danielsson och O. Persson, Hel-
Socialdemokratiens århundrade. II. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
