Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
generalstrejk, och sedan vi af rösträttsrörelsens historia i andra land, i synnerhet Belgien, lärt
att intet resultat är att vänta i rimlig tid af en folkrörelse, som förbiser den politiska roll
klasskampen spelar, beslutar dårför kongressen att, om äfven påtryckningarna från 1896 års
folkriksdag visa sig fruktlösa, besvara ett förnyadt afslag i riksdagen på motion om allmän
rösträtt med en arbetsinställelse inom sådana arbetsgrenar, där en allmän strejk kan blifva
effektiv och gagnande, och skall denna strejk, om så ske kan, börja omedelbart sedan riksdagens
beslut blifvit proklamerade.
Ehuru kongressen icke själf tror på möjligheten af en allmän strejk i ordets egentligaste
mening, uppmanar den dock Sveriges arbetare inom alla yrken att göra strejken så allmän som
det är möjligt.
Emellertid uttalar sig kongressen mot den från flera håll framkastade tanken på en
jord-bruksarbetarstrejk, dels emedan den icke är möjlig i nödig utsträckning och dels emedan den
ur allmänt social synpunkt icke är tillrådlig. Tvärtom bygger kongressen sina förhoppningar
hufvudsakligen på arbetarna inom Sveriges öfriga stora naturliga näringar, bergs-, bruks-,
järn-och trävaruindustrien, understödda om möjligt af kommunikationsarbetarna och gifvetvis af
organisationerna i de stora städerna, partiets centralhärdar.
Kongressen ålägger följaktligen partistyrelsen att under de två närmaste åren på ett
ändamålsenligt sätt göra landets arbetare förtrogna med tanken på en generalstrejk och särskildt
be-flita sig om organiserandet af bruks- och sågverksarbetarna i norra och mellersta Sverige.
Slutligen väntar kongressen att utlandets arbetarpartier skola med alla till buds stående
medel understödja denna förtviflade ansträngning af Sveriges underklass att eröfra den allmänna
rösträtten, och särskildt har kongressen i detta afseende sin uppmärksamhet riktad på Norge.»
Denna resolution blef efter en längre detaljdiskussion af
kongressen antagen med det tillägget af Hj. Branting, att om den allmänna
strejken ej kunde göras 1896,. så hade partistyrelsen i uppdrag att
af-lysa strejken för tillfället, i afvaktan på ett lämpligt ögonblick.
Socialdemokratins agitation inriktades således från nu på
storstrejken som medel att eröfra den allmänna rösträtten. Från
liberal-radikalt håll tog man däremot, med alldeles enstaka undantag, bestämdt
afstånd från storstrejkstanken. Det blef också på programmet: ned med
storstrejksmännen! söm den borgerliga vänstern gick ut i agitation och
val till 1896 års folkriksdag.
Men under tiden trängde en annan fråga i förgrunden, särskildt
i början af 1895, nämligen en akut svensk-norsk konflikt. Det
storsvenska chauvinistiska partiet hade genom sitt hotande och öfvermodiga
uppträdande så lyckats förgifta förhållandet mellan de två broderianden,
att man öppet talade om ett svenskt öfverfall mot Norge. Mot dessa
planer öppnade det svenska arbetarpartiet en energisk motagitation,
som visserligen inbragte partiets tidningar åtal för majestätsbrott och
Hj. Branting ett åtal för »uppmaning till våld» för några varnande ord om
»en kula utan order» i hans 1-maj-tal på Ladugårdsgärdet, men som
nog också bidrog till att gifva konflikten en fredlig lösning och
framför allt att knyta brodersbandet mellan de två landens arbetare allt fastare.
Brantings dom blef af rådhusrätten satt till 3 månaders fängelse,
hvilket också fastställdes af hofrätten, men högsta domstolen ändrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
