Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. J. GABRIELSSON (»Karolus*).
1861 — 1901.
Gabrielsson, född af fattiga föräldrar,
var från början grofarbetare. Röjde
tidigt sin diktarebegåfning, men först
i slutet på 80-talet började han draga
någon större uppmärksamhet till sig.
På våren 1892 valdes han till
medarbetare i »Socialdemokraten» och
kallades vid »Folkbladets» startande
af kongressen 1894 till redaktör för
denna vecko-tidning, hvilken post
han behöll till sin död. Gabrielsson,
som skaffade sig en beundransvärdt
omfattande själfbildning, han lärde
sig bl. a. tre lefvande språk på egen
hand, var den svenska
arbetarerörelsens diktare och filosof; hans
medryckande agitatoriska sånger —
särskildt kan nämnas hans gripande och
storslagna dikt »Skulle jag glömma,
jag?» — äro en värdefull gåfva åt
det parti för hvilket han vigde sitt
lif. *Kar olus» dikter ha 1903
utkommit på arbetarpartiets förlag,
pris t kr.
rörelse deltagande tidningar i Stockholm
. fick föra fram det allmänna profvalets lista,
där Branting fått en plats och som också
segrade. Branting erhöll i det definitiva
valet 822 röster och hans motkandidat från
liberalt håll, den mångårige riksdagsmannen
husägaren Gustaf Ericsson, på .sin tid vald
som Arbetareföreningens man, stannade
utanför med 641. Högern lyckades i denna krets
icke mönstra mer än 484 röster.
Valresultatet väckte stort uppseende i
landet, och flerstädes bland arbetarna var
tillfredsställelsen med det genombrott som skett
på hänförelsens stadium. Folkbladets
redaktör, K. J. Gabrielsson (»Karolus»),
uttryckte denna stämning med anledning af
valet i en anslående dikt, hvarur följande
strofer må anföras:
Arbetets folk, länge föraktade släkte,
ser du, det ljusnar till sist vid himmelens bryn!
Stenarna, en efter en, falla ur träldoraens häkte,
trappan bygges, som leder upp utur dyn.
Därföre, då såsom nu ur motståndets mäktiga murar
faller ett stycke med dån och lämnar en öppning för ljus,
ilar en dallring af fröjd genom hjärtan och njurar,
högt öfver tinnar och torn stiger begeistringens brus.
Hell, hell åt dem, de trupper som stredo till ära,
men hell ock åt den, som styrde och ledde det så.
Ty hår är det sannt, de kunnat hvarann ej umbära,
om folket var starkt så var generaln det också.
Från den stunden har Branting alltjämt
varit en bland femte kretsens riksdagsmän,
trots flera försök gjorts från de borgerliga
partierna att få honom därifrån. Särskildt förenade man sina ansträngningar
till anlopp mot hans kandidatur 1902, då alla fanatiska storstrejkshatare
rasade mot honom för hans aktiva deltagande i storstrejksutskottet, men
förgäfves. I stället fick partiet det året utanför Stockholm in ytterligare
tre representanter, murareförbundets förtroendeman Nils Persson för
Malmö, parkföreståndaren F. W. Thorsson för Ystad och järnarbetaren
Victor Larsson från Västerås. Därmed hade partiet sin första egna »grupp»
i riksdagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
