Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aftalet o. d. och visade tydliga tendenser att komma själfva den fackliga
organisationen till lifs.
Striden på Separator blef både skarp och bitter. Arbetarna
blockerade verkstaden, men det lyckades dock arbetsbefälet att locka in
bloc-kadbrytare, som mera sågo på den tillfälliga fördelen att få en
anställning än på den solidaritet, som är arbetarklassens enda grundval att
bygga drägligare villkor och ett bättre samhälle på.
Det var från början dir. Bernströms patriarkaliska mening att genom
sitt afskedshot hindra sina arbetare från deltagandet i storstrejken, enär den
vore » onödig» och inte skulle inverka något på riksdagen. Men
arbetarna ville själfva döma i den saken och visa sin solidaritet med öfriga
kamrater. Den konservative och patriotiske verkstadschefen, hvilken
sålunda misslyckats i sitt politiska shackdrag, ville nu begagna tillfället
till ett slag emot arbetarnas fackliga organisation för att spränga denna.
Han skydde i denna kamp icke ens hotet att flytta hela den stora
verksamheten till Amerika.
Hvart dir. Bernström syftade framgick klarligen då han lyckades
förmå tio andra mekaniska verkstäder att hota med lockout, om icke
arbetarna på de Bernströmska villkoren återgingo till sina. platser på
Separator. Bland dessa tio funnos flera verkstäder, som godvilligt fogat
sig i sina arbetares deltagande i storstrejken, ja som t. o. m. låtit
aflöning utgå för någon del af strejktiden, men som nu ställde sig
solidariska med sin kollega. Man stod sålunda inför en ytterst vidtutseende
facklig principstrid om maktbegränsningen hos arbetare och
arbetschefer inom den mekaniska verkstadsindustrin. Men en politisk
demonstra-tionsstrejk var en olämplig utgångspunkt för en sådan principkamp,
tidpunkten var för arbetarne ogynnsam, och fackföreningarnas skyldighet att
utan vidare öfvertaga en dylik konflikt, som uppstått på det rent
politiska fältet, var oklar och omtvistlig. Det blef därför, när
storstrejksfon-dens tillgångar snart uttömdes i ett dylikt fackligt krig, nödvändigt att
lösa denna konflikt på för arbetarna minst förödmjukande sätt. Efter
en månads kamp skedde uppgörelsen. Visserligen nödgades hr
Bernström uttryckligen erkänna föreningsrätten, men arbetarne måste
upp-häfva blockaden utan att kunna hindra honom från att vidtaga den
ut-gallring af de »besvärliga elementen», som han från början just afsett.
Många af arbetarna återgingo aldrig på dessa hårda villkor, utan emigrerade.
Det var naturligt att en sådan uppgörelse verkade på åtskilliga håll
bitter misstämning i det förut allmänna segerjublet öfver storstrejken,
och hårda ord fälldes om dem, som nödgats ordna det så. Inom den
direkt berörda industrin verkade upgörelsen mera som ett tillfälligt
af-brott i striden än ett fredstillstånd. Också kom året därpå den lockout
inom mekaniska verkstadsindustrin, som verkstadsägarna velat sätta i
gång 1902. Det var denna 1903 års konflikt som var inledningen till
den stora uppslitande konflikten 1905, förut närmare behandlad i
sammanhang med landsorganisationens verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
