Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söka stöd hos de breda lagren och mera skjuta sina allmän-demokratiska
kraf i förgrunden. Valrättsstatistiken från 1877 visade att af 400,000 män
öfver 25 års ålder blott 140,000 fyllde valrättsvillkoren, och att bland dem
voro 100,000 hemmansägare (Gaardbruger), men knappt 7,000 arbetare.
Sverdrups rösträttsförslag skulle öka antalet med c:a 40,000. Den
radikala flygeln inom vänstern fann nu detta vara för litet, och dit hörde
män som senare statsministern rektor J. Steen och gamle Seren Jaabaek,
hvilken f. ö. ej ryggade för att se arbetame själfständigt organiserade.
Till denna politiska situation kom så det starka intrycket af den
samtida litteraturen. Det var nu i Norge den sociala problem-diktningens
lysande guldålder. Ibsen hade 1877 skrifvit »Samfundets Stötter», samma
år kom Björnsons »Kongen», 1881 Kiellands »Arbeidsfolk», 1882 Ibsens
»En Folkefiende», 1883 Jonas Lies »Livsslaven», — för att här blott nämna
några af de mest politiskt-socialt ingripande och väckande arbetena. I
en sådan andlig atmosfär måste också arbetarklassen vakna, äfven om
den ej kunde möta upp i mass-armé som ute i de stora och ekonomiskt
mera framskridna länderna. Och naturligt var att väckelsen till en böljan
knöt an vid vänstern, det demokratiska oppositionspartiet med alla de
stora folkliga frihetsidealen ännu oskärade af segrande klassintressens
småsinta egoism.
1 Arbeidersamfundet kunde nu afskildheten från politiken icke längre
upprätthållas. Den från bondeklassen utgångne juristen Andreas Helaas,
en »agitator i norsk form», tung och icke särskildt vältalig, men
för-troendeingifvande genom grundmurad ärlighet, ifrade i samfundets tidning
för allmän rösträtt. Vid hans sida stod folkskoleläraren, sedan
fattigföreståndaren Andreas Johnsson, som ända sedan 1870 tillhört styrelsen.
Han dref särskildt fram tanken på arbetareföreläsningar och knöt senare
an vid den motsvarande rörelse, som Anton Nyström i Sverige skapat
genom sitt Arbetareinstitut. År 1880 var man så långt Öfver
neutraliteten att samfundet inbjöd till ett allmänt norskt arbetaremöte i Kristiania,
det första efter Marcus Thranes dagar. Idén blef väl mottagen, men
mötets karaktär blef fullt så konservativ som de motsvarande svenska.
Handtverksmästare och lärare dominerade, blott en fjärdedel af
mötesdeltagarna voro arbetare, man talade om produktionsföreningar,
sjukkassor o. dyl., men blott med 2 rösters majoritet vågade man sig på en
opinionsyttring för allmän rösträtt. Redan 1882, då ett andra landsmöte
hölls i Trondhjem, var dock tonen klarare: den allmänna rösträtten hade
helt slagit igenom, och Helaas gjorde upp planer på en samorganisation
mellan landets alla Arbejdersamfund. Men dessförinnan hade redan den
nya tiden för tredje gången klappat på hos den norska arbetarevärlden
— och nu öppnades dörren på allvar.
I Kristiania hade i all stillhet grundats ett antal fackföreningar efter
engelskt, danskt och svenskt mönster, och i slutet af 1883 bildade
ombud från 15 sådana en centralkommitté, under ledning af boktryckaren
Chr. H. Knudsen, ordf. i den äldsta och solidaste af dem, typografernas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
