Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Elddonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick han stöflar, som han kunde gå med, och kläder, som voro fina.
Nu hade soldaten blifvit en förnäm herre, och de berättade för
honom om alla de vackra saker, som funnos i deras stad, och
om sin kung och hvilken vacker prinsessa hans dotter var.
— Hvar kan man få se henne? frågade soldaten.
— Man kan alls inte få se henne, sade de allesammans;
hon bor i ett stort kopparslott med så många murar och torn
omkring. Ingen utom kungen får gå ut och in hos henne,
derför att det blifvit spådt, att hon skall bli gift med en simpel
soldat, och det kan kungen inte fördraga.
— Henne skulle jag allt bra gerna vilja se, tänkte
soldaten; men det kunde han ju alls icke få lof till.
Nu lefde han gladt och lustigt, gick på teatern, åkte
i kungens park och gaf de fattiga så mycket penningar, och
det var vackert af honom: han visste nog från forna
dagar, huru svårt det är att icke ega ett öre. — Han var
nu rik, hade vackra kläder och fick så många vänner, som
alla sade, att han var en präktig karl, en riktig kavaljer,
och det tyckte soldaten icke illa om. Men som han hvar dag
gaf ut penningar och ej fick några in igen, hade han slutligen
icke mer än fyra öre qvar och måste flytta bort från de
vackra rum, der han hade bott, och upp i en liten, liten
kammare, alldeles under taket, sjelf borsta sina stöflar och laga
dem med en stoppnål, och ingen af hans vänner kom till
honom, ty det var så många trappor att gå uppför.
Det var en kolmörk qväll, och han kunde ej en gång köpa
sig ett ljus; men så kom han i håg, att det låg en liten ljusbit
i elddonet, som han tagit i det ihåliga trädet, der hexan hade
hjelpt ned honom. Han tog nu fram elddonet och ljusbiten;
men i det samma han slog eld och gnistorna flögo ur flintan,
sprang dörren upp, och hunden, som hade ögon stora som ett
par tekoppar och som han hade sett nere i trädet, stod
framför honom och sade:
— Hvad befaller min herre?
— Hvad vill det här säga? sade soldaten. Det var min
själ ett lustigt elddon. Kan jag således få hvad jag vill? Skaffa
mig litet pengar! sade han till hunden, och vips var han borta;
vips var han äfven tillbaka igen och höll en stor påse full
med slantar i munnen.
Nu visste soldaten, hvad det var för ett präktigt elddon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
