Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Lillklas och Storklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om söndagen. Hoppsan! hvad Lillklas smälde med sin piska
öfver alla fem hästarna, ty de voro ju så godt som hans denna
enda dag. Solen lyste så vackert, och alla klockor i kyrktornet
ringde till gudstjenst; menniskorna voro så fint klädda och gingo
med psalmbok under armen för att höra presten predika, och
de sågo på Lillklas, som plöjde med fem hästar, och han
kände sig så belåten, att han åter smälde med piskan och
ropade: Hopp, alla mina hästar!
— Så får du inte säga, sade Storklas, det är ju bara den
ena hästen, som är din.
Men då någon kyrkgångare åter gick förbi, glömde Lillklas,
att han icke skulle få säga det, och ropade nu: Hopp, alla
mina hästar!
— Nu vill jag be dig låta bli det der, sade Storklas; ty
säger du det en gång till, så slår jag din häst för pannan, så att
han faller ned död på stället, och då är det slut med honom.
— Jag skall min själ inte säga så mera! sade Lillklas;
men då det gick folk förbi och de nickade god dag, kände
han sig så belåten och tyckte att det såg så dugtigt ut, att
han hade fem hästar att plöja sin åker med, och så smälde
han med piskan och ropade: Hopp, alla mina hästar!
— Jag skall hoppa dina hästar jag, sade Storklas och tog
tjuderklubban och slog Lillklas’ enda häst för pannan, så att
han föll omkull och var sten död.
— Ack, nu har jag alls inga hästar mer! sade Lillklas och
började gråta. Derpå flådde han hästen, tog huden och lät den
väl torka i luften, stoppade den sedan i en säck, som han lade
på ryggen, och gick så till staden för att sälja sin hästhud.
Han hade en så lång väg att gå och skulle igenom en stor,
mörk skog, och nu blef det ett förskräckligt oväder. Han gick
alldeles vilse, och innan han kom på rätta vägen, var det qväll
och allt för långt för att hinna fram till staden eller hem
igen, innan det blef natt.
Strax invid vägen låg en stor bondgård; luckorna för
fönstren voro stängda, men ljusskenet trängde likväl ut upptill. —
Der kan jag väl få stanna öfver natten, tänkte Lillklas och
gick och bultade på.
Bondhustrun läste upp; men då hon hörde, hvad han ville,
sade hon, att han skulle gå sin väg: hennes man vore icke
hemma, och hon toge icke emot någon främmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
