Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Veckan derpå blef den döde begrafven; Johannes gick strax
bakefter kistan och kunde icke längre få se sin gode far, som
hade hållit så mycket af honom; han hörde, huru de kastade
mullen ned på kistan, såg nu det sista hörnet af henne, men
vid nästa skofvel mull, som kastades ned, var äfven detta
försvunnet; då var det, som om hans hjerta velat brista, så
bedröfvad var han. De kringstående sjöngo en psalm; det lät
så vackert, och tårarna kommo Johannes i ögonen; han grät,
och det gjorde honom godt i hans sorg. Solen sken så vackert
på de gröna träden, som om hon ville säga: Du skall inte
vara så bedröfvad, Johannes! Du kan ju se, huru vackert blå
himmeln är, och din far är nu der uppe och beder den gode
Guden, att det alltid måtte gå dig väl.
— Jag vill alltid bli god, sade Johannes, så kommer jag
också upp i himmeln till min far, och hvad det skall bli för en
glädje, då vi få återse hvarandra! Hvad det skall vara mycket,
som jag då kan berätta honom, och han skall i sin tur visa
mig så många saker och lära mig så mycket af allt det
härliga i himmeln, liksom han lärde mig här nere på jorden.
Ack, hvad det skall bli för en glädje!
Johannes tänkte sig detta så tydligt, att han log dervid,
medan tårarna ännu runno utför hans kinder. De små fåglarna
sutto uppe i kastanjeträden och qvittrade »qvivitt, qvivitt!» De
voro så glada, ehuru de ju voro med vid begrafningen;
men de visste nog, att den döde mannen nu var uppe i
himmeln, hade vingar, vida vackrare och större än deras, och
nu var lycklig, emedan han hade varit god här på jorden, och
deröfver voro de så glada. Johannes såg, huru de flögo från
de gröna träden långt ut i verlden, och han fick nu äfven
lust att flyga med. Men först gjorde han ett stort träkors att
sätta på sin fars graf, och då han om qvällen bar det dit, var
grafven prydd med sand och blommor; det hade främmande
menniskor gjorde, ty de höllo så mycket af den käre fadern, som
nu var död.
Tidigt den följande morgonen packade Johannes i hop sitt
lilla knyte, gömde i sitt bälte hela sitt arf, som var hundra
kronor och ett par silfverslantar, och dermed ämnade han
vandra ut i verlden. Men först gick han bort till kyrkogården
till sin fars graf, läste sitt »Fader vår» och sade:
— Farväl, min älskade far! Jag vill alltid bli en god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
