Sagor och berättelser / Del 1 / 56 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dermed förde han Johannes ut i prinsessans lustgård; der
såg förskräckligt ut. Uppe i hvarje träd hängde tre, fyra
kungasöner, som hade friat till prinsessan, men icke kunnat
gissa till de saker hon frågat dem om. Vid hvarje vindpust
skramlade alla benkotorna, så att de små fåglarna blefvo skrämda
och aldrig vågade sig in i den trädgården; alla blommor hade
menniskoben till stöd, och i blomkrukorna stodo dödskallar och
grinade. Det var just en trädgård för en prinsessa.

— Här kan du nu sjelf se, sade den gamle kungen. Det
kommer att gå dig liksom alla de andra, du här ser; låt
derför hellre bli! Du gör mig verkligen olycklig, ty jag
tager mig så djupt deraf.

Der såg förskräckligt ut.

Johannes kysste den gode, gamle kungen på handen och
sade, att det nog skulle gå bra, ty han hölle så mycket af den
vackra prinsessan.

I det samma kom prinsessan sjelf med alla sina damer
inridande på slottsgården, och de gingo derför ut till henne
och helsade. Vacker var hon i sanning; hon räckte Johannes
handen, och nu tyckte han ännu mera om henne än förut;
hon kunde bestämdt icke vara en stygg och elak hexa, såsom
alla menniskor sade om henne. De gingo upp i salen, och de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>