Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ut ur sin fars slott, och medan allt der inne var sång och
munterhet, satt hon bedröfvad i sin lilla trädgård. Nu hörde
hon valdhorn klinga ned genom vattnet, och hon tänkte: Nu
seglar han visst der uppe, han, som jag älskar högre än far
och mor, han, vid hvilken min tanke hänger fast och i hvars
hand jag ville lägga mitt lifs lycka. Allt vill jag våga för
att vinna honom och en odödlig själ. Medan mina systrar
dansa der inne i min fars slott, vill jag gå till hafshexan,
henne, som jag alltid varit så rädd för; hon kan måhända
råda och hjelpa mig.
Den lilla sjöjungfrun gick nu ur sin trädgård bort mot de
brusande hafshvirflar, bakom hvilka hexan bodde. Den
vägen hade hon aldrig förr gått; här växte ej några blommor
och intet sjögräs; endast den nakna, grå sandbottnen sträckte sig
bort emot hafshvirflarna, i hvilka vattnet likt brusande
qvarnhjul snurrade rundt omkring och ryckte allt hvad det fick fatt
uti med sig ned i djupet. Midt emellan dessa krossande hvirflar
måste hon gå för att komma in på hafshexans område, och här
var ett långt stycke ingen annan väg att gå än öfver varm,
bubblande gytja, som hexan kallade sin torfmosse. Der bakom
låg hennes hus midt inne i en sällsam skog. Alla träd och
buskar voro polyper, halft djur och halft växter, och sågo ut
som hundrahöfdade ormar, som växte upp ur marken; alla
grenar voro långa, slemmiga armar, med fingrar som smidiga
maskar, och led för led rörde de sig från roten till den yttersta
spetsen. Allt, hvad de i hafvet kunde gripa, slingrade de sig
fast omkring och släpte det aldrig mera. Den lilla
sjöjungfrun stannade helt förskräckt der utanför; hennes hjerta klappade
af ångest, och hon hade så när vändt om; men så tänkte hon
på prinsen och på menniskans själ, och då fick hon mod. Sitt
långa, fladdrande hår knöt hon fast omkring hufvudet, så att
polyperna icke skulle gripa henne deruti; båda händerna lade
hon i hop öfver bröstet och flög sedan, som fisken kan flyga genom
vattnet, in bland de ohyggliga polyperna, som sträckte sina
smidiga armar och fingrar efter henne. Hon såg, huru hvar
enda en af dem hade något, som han hade gripit, och hundra
små armar höllo det likt starka jernband. Menniskor, som hade
omkommit på sjön och sjunkit djupt ned, tittade som hvita
benrangel fram ur polypernas armar. Skeppsroder och kistor
höllo de fast, skelett af landtdjur och en liten sjöjungfru, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
