Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med hvar dag blef hon prinsen kärare; han höll af henne
så, som man kan hålla af ett godt, kärt barn, men att göra
henne till sin drottning, det föll honom alls icke in, och hans
hustru måste hon dock blifva, eljest finge hon ej någon odödlig
själ, utan skulle på morgonen efter hans bröllopsdag blifva
skum på hafvet.
— Håller du inte mest af mig bland dem allesammans?
tycktes den lilla sjöjungfruns ögon fråga, då han tog henne i
sina armar och kysste hennes vackra panna.
— Jo, du är mig kärast, sade prinsen, ty du har det bästa
hjertat af dem alla och är mig mest tillgifven, och så liknar
du en ung flicka, som jag en gång såg, men säkerligen aldrig
mera återfinner. Jag var på ett skepp, som förliste; vågorna
drefvo mig i land vid ett heligt tempel, der flere unga flickor
gjorde tjenst; den yngsta af dem fann mig vid stranden och
räddade mitt lif; jag såg henne bara två gånger; hon var
den enda jag kunde älska i denna verlden; men du liknar
henne och nästan uttränger hennes bild i min själ; hon tillhör
det heliga templet, och derför har min goda lycka sändt mig
dig, och vi skola aldrig skiljas åt.
— Ack, han vet inte, att jag räddat hans lif! tänkte den
lilla sjöjungfrun; jag bar honom genom vågorna bort till skogen,
der templet står; jag satt bakom skummet och såg efter, om
inga menniskor skulle komma. Jag såg den vackra flickan,
som han håller mera af än mig. Och sjöjungfrun suckade tungt
— gråta kunde hon icke. Flickan tillhör det heliga templet,
sade hon; hon kommer aldrig ut i verlden; de träffas inte mer;
jag är hos honom och ser honom hvarje dag; jag vill vårda
honom, älska honom och åt honom offra mitt lif!
Men nu skall prinsen gifta sig och ha grannkungens vackra
dotter, berättade man; det är derför han utrustar ett så
ståtligt skepp. Prinsen reser för att se grannkungens land, heter
det visserligen; men det är för att se grannkungens dotter,
och han skall ha med sig ett stort följe. Men den lilla
sjöjungfrun skakade på hufvudet och log; hon kände prinsens
tankar mycket bättre än alla de andra.
— Jag måste resa, hade han sagt till henne; jag måste se
den vackra prinsessan; mina föräldrar önska det; men tvinga
mig att föra hem henne som min brud, vilja de inte. Jag
kan inte älska henne; hon liknar inte den vackra flickan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
