Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
templet, som du liknar. Om jag någon gång skulle välja mig
en brud, blefve det snarare dig, mitt stumma hittebarn med
de talande ögonen. Och han kysste hennes röda mun, lekte
med hennes långa hår och lade sitt hufvud vid hennes hjerta,
så att det drömde om menniskolycka och en odödlig själ.
— Du är väl inte rädd för hafvet, mitt stumma barn? sade
han, då de stodo på det ståtliga skeppet, som skulle föra
honom till grannkungens land; och han berättade henne om storm
och vindstilla, om sällsamma fiskar i djupet och hvad dykaren
der hade sett, och hon log vid hans berättelse: hon visste ju
bättre än någon annan besked om hafvets botten.
I den månljusa natten, då alla sofvo med undantag af
styrmannen, som stod vid rodret, satt hon vid skeppets reling och
stirrade ned genom det klara vattnet, och hon tyckte sig se
sin faders slott. Öfverst der uppe stod den gamla farmodern
med silfverkronan på hufvudet och stirrade upp genom de
strida strömmarna mot skeppets köl. Då kommo hennes systrar
upp öfver vattnet; de sågo så sorgset på henne och vredo sina
hvita händer; hon vinkade åt dem, log och ville berätta, att
allt gick henne lyckligt och väl; men skeppspojken närmade
sig henne, och systrarna dykte ned, så att han förblef i den
tron, att det hvita, som han hade sett, var skum på hafvet.
Den följande morgonen seglade skeppet in i hamnen till
grannkungens präktiga stad. Alla kyrkklockor ringde, och från
de höga tornen blåstes i basuner, medan soldaterne stodo med
vajande fanor och blixtrande bajonetter. Hvarenda dag var en
fest. Baler och tillställningar följde på hvarandra; men
prinsessan var ännu icke der: hon uppfostrades långt derifrån,
sades det, i ett heligt tempel, der hon fick lära alla kungliga
dygder. Ändtligen anlände hon.
Den lilla sjöjungfrun stod ifrig att få se hennes
skönhet, och hon måste erkänna den: en mera intagande varelse
hade hon aldrig sett. Hyn var så fin och skär, och bakom de
långa, mörka ögonhåren logo ett par svartblå, trofasta ögon.
— Det är du, sade prinsen, du, som räddade mig, då jag
låg som ett lik vid stranden! Och han tryckte sin rodnande
brud i sina armar. Ack, jag är allt för lycklig! sade han till
den lilla sjöjungfrun. Det bästa, som jag aldrig vågade hoppas,
har jag sett gå i fullbordan. Du skall glädja dig åt min
lycka, ty du håller mest af mig bland dem alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
