Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och den lilla sjöjungfrun kysste hans hand och tyckte sig
redan känna, huru hennes hjerta brast. Hans bröllopsmorgon
skulle ju gifva henne döden och förvandla henne till skum
på hafvet.
Alla kyrkklockorna ringde; härolderne redo omkring på
gatorna och förkunnade trolofningen. På alla altaren brann
välluktande olja i dyrbara silfverlampor. Presterne svängde
rökelsekar, och brud och brudgum räckte hvarandra handen
och fingo biskopens välsignelse. Den lilla sjöjungfrun stod i
silke och guld och höll brudens släp; men hennes öron hörde
icke den festliga musiken, hennes ögon sågo icke den heliga
ceremonien: hon tänkte på sin dödsnatt, på allt hvad hon
hade förlorat i denna verlden.
Redan samma afton gingo brud och brudgum om bord på
skeppet, kanonerna dundrade, alla flaggorna vajade, och midt
på skeppet var upprest ett kungligt tält af guld och purpur
med de vackraste hyenden; der skulle brudparet sofva i den
stilla, svala natten.
Seglen svälde i vinden, och skeppet gled lätt och utan
stark rörelse framåt öfver den klara vattenytan.
Då det mörknade, tändes färgade lyktor, och sjöfolket
dansade muntra dansar uppe på däcket. Den lilla sjöjungfrun
måste tänka på den första gången hon dykte upp ur hafvet och
såg samma prakt och glädje, och hon hvirflade med i
dansen, sväfvande som svalan sväfvar, då hon förföljes, och alla
tilljublade henne beundran; hon hade aldrig dansat så
vackert. Det skar som hvassa knifvar i hennes fina fötter, men hon
kände det icke; det skar henne mera smärtsamt i hjertat.
Hon visste, att det var den sista aftonen hon såg honom,
för hvilken hon hade öfvergifvit sin slägt och sitt hem, skänkt
bort sin vackra röst och dagligen lidit oändliga qval, utan att
han haft en aning derom. Det var den sista natten hon
andades samma luft som han, såg det djupa hafvet och den
stjernklara himmeln; en evig natt utan tanke och dröm
väntade henne, som ej hade själ och ej kunde vinna en sådan.
Och allt var glädje och munterhet på skeppet till långt
öfver midnatt, och hon dansade och log med dödstanken i sitt
hjerta. Prinsen kysste sin vackra brud, och hon lekte med
hans svarta hår, och arm i arm gingo de till hvila i det
präktiga tältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
