Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spegelklara sjön, der växterna nickade på bottnen. Jag såg äfven
många vackra papegojor, som berättade de roligaste
historier, så långa och så många.
— Det var vilda fåglar, svarade papegojan; de hade ingen
bildning. Nej, låt oss nu vara menniskor! — Hvarför
skrattar du inte? Då frun och alla främmande kunna skratta
deråt, så kan du det också; det är en stor brist att inte kunna
uppfatta det roliga. Nej, låt oss nu vara menniskor!
— O, kommer du i håg de vackra flickorna, som dansade
under det utspända tältet vid de blommande träden? Kommer
du i håg de söta frukterna och den svalkande saften i de vildt
växande örterna?
— Åh, ja! sade papegojan; men här har jag det vida bättre.
Jag får god mat och ett förtroligt bemötande; jag vet, att jag
är ett godt hufvud, och mera begär jag inte. Låt oss nu
vara menniskor! Du är en skaldesjäl, som de kalla det; jag
har grundliga kunskaper och qvickhet; du har det der geniet,
men ingen eftertänksamhet, går upp i de der höga
naturtonerna, och derför höljer man öfver dig. Sådant tillåter man
sig inte mot mig; nej, ty jag har kostat dem litet mera. Jag
imponerar med näbben och kan slå en witz! witz! witz! Nej,
låt oss nu vara menniskor!
— O, mitt varma, blomstrande fädernesland! sjöng
kanariefågeln; jag vill sjunga om dina mörkgröna träd, om dina lugna
hafsvikar, der grenarna kyssa den klara vattenytan, sjunga
om alla mina lysande bröders och systrars jubel, der »öknens
källor»[1] växa.
— Men så sluta då med de der gråtmilda tonerna! sade
papegojan. Säg någonting, som man kan skratta åt! Skratt är
beviset på den högsta andliga ståndpunkt. Kan väl en hund
eller en häst skratta? Nej, gråta kan han, men skratta, det
är endast menniskan gifvet. Ha, ha, ha! skrattade kojan och
tillade sin witz: Låt oss nu vara menniskor!
— Du lilla grå, danska fågel! sade kanariefågeln; du har
äfven blifvit fånge. Det är visst kallt i dina skogar; men
der är dock frihet; flyg ut! — De ha glömt att stänga igen
för dig; det öfversta fönstret står öppet. Flyg, flyg!
Och det gjorde notarien. Vips var han ute ur buren; i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
