Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 10. Lyckans galoscher
- 11. Tusenskönan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två gestalter rörde sig i rummet; vi känna dem båda: det var
Sorgens fe och Lyckans utskickade; de lutade sig öfver den döde.
— Ser du nu! sade Sorgen; hvilken lycka skänkte väl dina
galoscher menskligheten?
— De skänkte åtminstone honom, som sofver här, ett
oförvanskligt godt, svarade Glädjen.
— Ack nej, sade Sorgen; han gick sjelf bort, han blef icke
kallad. Hans själskraft här hade icke tillräcklig styrka för att
lyfta de skatter der borta, som han enligt sin bestämmelse bör
lyfta. Jag skall bevisa honom en välgerning.
Och hon tog galoscherna af hans fötter; då var dödssömnen
slut, och den återuppväckte reste sig upp. Sorgen försvann,
men äfven galoscherna; hon ansåg dem visst för sin egendom.
*
11.
Tusenskönan[1].
Nu skall du få höra!
Ute på landet, strax invid vägen, låg ett sommarnöje; du
har säkert sjelf någon gång sett det. Der framför ligger en liten
trädgård med blommor och ett staket, som är måladt. Tätt
här bredvid, på dikesrenen, midt i det vackraste gröna gräs,
växte en liten tusensköna; solen sken lika varmt och vackert
på henne som på de stora, rika praktblommorna inne i trädgården,
och derför växte hon oupphörligt. En morgon stod hon fullt
utsprucken med sina små, skinande hvita blad, hvilka sitta som
strålar rundt omkring den lilla gula solen der inuti. Hon
tänkte alls icke på, att ingen menniska såg henne der i gräset
och att hon var en fattig, föraktad blomma; nej, hon var så
nöjd, hon vände sig rakt mot den varma solen och såg upp i
denna och lyssnade till lärkan, som sjöng i luften.
Den lilla tusenskönan var så lycklig, som om det varit en stor
helgdag, och likväl var det en måndag; alla barn voro i skolan;
medan de sutto på sina bänkar och lärde sig något, satt hon
på sin lilla gröna stjelk och lärde äfven af den varma solen
och allting rundt omkring, huru god Gud är, och hon tyckte
[1] Författaren afser här den oansenliga vilda tusenskönan med hvita
strålblommor och gul disk, icke den vida prydligare trädgårdstusenskönan. Öfversts anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0124.html
