Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Den ståndaktige tennsoldaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de i armen, ansigtet satte de rätt ut, och uniformen var röd
och blå, riktigt vacker. Det allra första de hörde i denna
verlden, då locket togs af asken, i hvilken de lågo, var ordet
»tennsoldater!» Det ropade en liten gosse och klappade
händerna; han hade fått dem derför, att det var hans födelsedag,
och nu stälde han upp dem på bordet. Den ene soldaten
liknade alldeles den andre; blott en enda var en smula olik: han
hade bara ett ben, ty han hade blifvit gjuten sist, och då fans
det icke tillräckligt med tenn; men likväl stod han lika stadigt
på sitt enda ben som de andra på sina två, och det är just
han, som blir märkvärdig.
På bordet, der de uppstäldes, stod en hel hop andra
leksaker; men det, som föll mest i ögonen, var ett vackert slott
af papper. Genom de små fönstren kunde man se rakt in i
rummen. Utanför stodo små träd rundt omkring en liten
spegel, som skulle se ut som en sjö; svanar af vax summo derpå
och speglade sig. Det var alltsammans så täckt, men det
täckaste var dock en liten tärna, som stod midt i den öppna
slottsdörren; hon var också utklipt af papper, men hon hade
en kjortel på sig af det finaste linong och ett litet smalt,
blått band öfver axeln, likt ett gehäng; midt i detta satt en
skinande paljett, lika stor som hela hennes ansigte. Den lilla
tärnan sträckte ut båda armarna, ty hon var en dansös, och
så lyfte hon sitt ena ben så högt i vädret, att tennsoldaten
alls icke kunde få syn på det, och trodde, att hon bara hade
ett enda ben liksom han.
— Det vore en hustru för mig! tänkte han; men hon är
mycket förnäm; hon bor i ett slott, och jag har bara en ask,
och om den äro vi tjugufem; det är inte ett ställe för henne.
Jag vill likväl söka göra hennes bekantskap. Och så lade
han sig så lång han var bakom en snusdosa, som stod på
bordet; der kunde han riktigt se på den lilla fina damen, som
fortfor att stå på ett ben utan att förlora jemvigten.
Då det led fram på aftonen, kommo alla de andra
tennsoldaterne i sin ask, och folket i huset gick till sängs. Nu
började leksakerna leka, både att bjuda främmande, föra krig
och hålla bal; tennsoldaterne skramlade i asken, ty de ville
vara med, men kunde icke få af locket. Nötknäpparen slog
kullerbyttor, och griffeln lefde om på taflan; det var ett
sådant oväsen, att kanariefågeln vaknade och började att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
