Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vackra mogna bär och en knippa välsmakande rötter; dem
hade den yngste af bröderne samlat och lagt bredvid henne,
och hon log tacksamt emot honom; ty hon kände, att det var
han, som flög rakt öfver hennes hufvud och beskuggade henne
med vingarna.
De voro så högt uppe, att det största skepp, de sågo under
sig, liknade en hvit fiskmås, som låg på vattnet. Ett stort
moln stod bakom dem, det var ett helt berg, och på detta såg
Elisa skuggan af sig sjelf och de elfva svanarna, så jättestora
flögo de der; det var en präktigare tafla, än hon någonsin förr
hade sett; men allt efter som solen steg högre och molnet kom
längre bakom dem, försvann den sväfvande skuggbilden.
Hela dagen flögo de framåt som en susande pil genom
luften; men likväl gick det långsammare än eljest, ty nu hade
de systern att bära. Ett oväder drog upp, och aftonen
närmade sig; bäfvande af ångest såg Elisa solen sjunka, och
ännu kunde icke den enstaka klippan i hafvet skönjas; det
förekom henne, som om svanarna gjorde starkare slag med
vingarna. Ack, hon var skulden till, att de icke kommo nog
hastigt framåt! Då solen gått ned, skulle de blifva
menniskor, störta ned i hafvet och drunkna. Då bad hon i sitt
hjertas innersta en bön till vår herre; men ännu kunde hon
ej skönja någon klippa; det svarta molnet kom allt närmare,
de starka vindstötarna bådade storm; molnen stodo som en
enda stor hotande våg, hvilken tung som bly sköt framåt;
den ena blixten ljungade efter den andra.
Nu var solen ända ned vid hafvets rand. Elisas hjerta
bäfvade; då sköto svanarna nedåt så hastigt, att hon trodde
sig falla, men nu sväfvade de åter. Solen var halft nere i
vattnet; då först fick hon under sig sigte på den lilla klippan,
som icke såg större ut än en sälhund, som stack upp
hufvudet ur vattnet. Solen sjönk så hastigt; nu var hon endast
som en stjerna; då rörde hennes fot vid den fasta marken,
och solen slocknade likt den sista gnistan i ett brinnande
papper. Hon såg bröderne stå omkring henne arm i arm;
men mera plats än jemt och nätt åt henne och dem fans
der icke heller. Sjön slog mot klippan och föll ned öfver
dem som ett hällregn; himmeln lyste i en ständigt
flammande eld, och slag på slag rullade åskan; men syster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
