Sagor och berättelser / Del 1 / 147 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och hon snyftade högt af glädje, ehuru hon visste, att den natt,
som kom, måhända var den sista hon hade att lefva; men nu
var ju arbetet också nästan färdigt, och hennes bröder voro här.

Erkebiskopen kom för att vara hos henne den sista timmen,
ty det hade han lofvat kungen; men hon skakade på hufvudet
och bad med blick och miner, att han skulle gå. Denna natt
måste hon ju sluta sitt arbete, annars hade allt varit utan
nytta, allt — smärta, tårar och de sömnlösa nätterna.
Erkebiskopen gick bort med onda ord emot henne; men den stackars
Elisa visste, att hon var oskyldig, och fortsatte sitt arbete.

Och det blef ett bröllopståg tillbaka till slottet.

De små råttorna sprungo på golfvet och släpade fram
näslorna till hennes fötter för att hjelpa till en smula, och trasten
satte sig vid fönstergallret och sjöng hela natten igenom så
gladt han kunde, så att hon ej skulle förlora modet.

Ännu var det endast i gryningen; först om en timme skulle
solen gå upp; då stodo de elfva bröderne vid slottets port och
begärde att bli förda inför kungen; men detta läte sig icke
göra, blef svaret; det vore ju ännu natt, kungen sof, och ingen
tordes väcka honom. De bådo, de hotade, vakten kom, ja,
kungen sjelf trädde ut och frågade, hvad detta betydde; men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>