Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det samma gick solen upp, och inga bröder syntes till; men
bort över slottet flög elva vilda svanar.
Ut genom stadsporten strömmade allt folket; det ville se
häxan brännas. En usel häst drog kärran, i vilken hon satt;
man hade kläd på henne en rock av grov säckväf; hennes
vackra, långa hår hängde löst kring det sköna huvudet;
hennes kinder var dödsbleka, och hennes läppar rörde sig sakta,
medan fingrarna snodde det gröna linet. Till och med på
vägen till döden släpte hon icke det började arbetet; de tio
pansarskjortorna låg vid hennes fötter, och på den elfte
stickade hon. Pöbeln hånade henne.
— Se på häxan, huru hon mumlar! Inte en psalmbok har
hon i handen; nej, sitt leda häxeri sitter hon med; rif det
ifrån henne i tusen bitar!
Och de trängde alla in på henne och ville riva sönder det;
men nu kommer elva vita svanar flygande, satte sig runt
omkring henne på kärran och slog med sina stora vingar.
Då vek hopen förfärad åt sidan.
— Det är ett tecken från himmeln! Hon är visst oskyldig!
viskade mången, men vågade icke säga det högt.
Nu grep bödeln henne vid handen; då kastade hon hastigt
de elva skjortorna över svanarna, och där stod elva vackra
prinsar; men den yngste hade en svanvinge i stället för sin
ena arm, ty i hans pansarskjorta fattades en ärm, som hon
ännu icke hade fått färdig.♉
— Nu törs jag tala! sade hon. Jag är oskyldig!
Och folket, som såg hvad som hade skett, bugade sig för henne
som för ett helgon; men hon sjönk sanslös i brödernes armar,
till den grad hade spänning, ångest och smärta verkat på henne.
— Ja, oskyldig är hon! sade den äldste brodern, och nu
berättade han allt som hade händt, och medan han talade,
spred sig en doft som af millioner rosor; ty hvarje vedträ i
bålet hade slagit rot och skjutit grenar. Der stod en doftande
häck, så hög och stor med röda rosor; öfverst satt en hvit och
skinande blomma, som lyste som en stjerna; denna bröt kungen
och satte vid Elisas bröst, och nu vaknade hon med frid och
lycksalighet i sitt hjerta.
Och alla kyrkklockorna ringde af sig sjelfva, och fåglarna
kommo i stora flockar; och det blef ett bröllopståg tillbaka
till slottet, hvars make ännu ingen kung hade skådat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
