Sagor och berättelser / Del 1 / 162 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Paradisets lustgård

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stjernor. Följ mig, följ mig! ljödo de bäfvande tonerna, och
vid hvarje steg brunno prinsens kinder hetare, svallade hans
blod häftigare.

— Jag måste! sade han. Det är ju inte någon synd,
kan inte vara det! Hvarför inte följa skönhet och glädje?
Se henne sofva vill jag. Ingenting är ju förloradt, om jag
bara låter bli att kyssa henne, och det gör jag inte; jag är
stark och har en fast vilja.

Och feen kastade af sig sin strålande drägt, böjde undan
grenarna, och nästa ögonblick var hon dold der inne.

Och så böjde han grenarna åt sidan.

— Jag har ännu inte syndat, sade prinsen, och skall inte
heller göra det, och så böjde han grenarna åt sidan. Der sof
hon redan, så skön, som endast feen i paradisets lustgård kan
vara; hon log i drömmen; han lutade sig ned öfver henne
och såg tårarna skälfva mellan hennes ögonhår.

— Gråter du öfver mig? hviskade han. Gråt inte, du sköna
qvinna! Nu först fattar jag paradisets sällhet; den
genomströmmar mitt blod, min tanke; kerubens kraft och eviga
lif känner jag i min jordiska varelse; må det blifva evig natt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>