170 (Sagor och berättelser / Del 1)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Den flygande kofferten - 16. Storkarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

frågade, hade sett det på sitt sätt; men vackert hade det varit
för allesammans.

— Jag såg turkguden sjelf, sade den ene; han hade ögon
som glänsande stjernor och ett skägg som skummande vatten.

— Han flög i en eldkappa, sade en annan. De vackraste
englabarn tittade fram ur vecken.

Ja, det var vackra saker han hörde, och dagen efter skulle
han stå brudgum.

Nu gick han tillbaka till skogen för att sätta sig i sin
koffert — men hvar var den? Kofferten hade brunnit upp.
En gnista från fyrverkeriet hade blifvit qvar, hade tändt
eld — och kofferten var förvandlad till aska. Han kunde
icke längre flyga, icke mera komma till sin brud.

Hon stod hela dagen på taket och väntade, och hon väntar
ännu; men han går verlden omkring och berättar sagor; men
de äro icke längre så roliga som den han berättade om
svafvelstickorna.

16.

Storkarna.

På det sista huset i en liten stad var ett storkbo.
Storkmodern satt i boet hos sina fyra små ungar, som stucko fram
hufvudet med den lilla svarta näbben, ty den hade ännu icke
blifvit röd. Ett litet stycke derifrån på takåsen stod
storkfadern så styf och rak; han hade dragit upp det ena benet
under sig, för att åtminstone ha något omak, medan han stod
på post. Man skulle kunnat tro honom vara skuren i trä, så
stilla stod han. — Det ser allt bra förnämt ut, att min hustru
har en skyltvakt vid boet, tänkte han. De kunna ju inte veta,
att jag är hennes man; de tro helt säkert, att jag är
kommenderad att stå här. Det ser så dugtigt ut! Och så fortfor
han att stå på ena benet.

Nere på gatan lekte en hel skock barn, och då de sågo
storkarna, sjöng en af de modigaste gossarne och sedan
allesammans den gamla versen om storkarna; men de sjöngo den
nu så, som han kunde erinra sig den:

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/hcasob/1/0172.html

		Sagor och berättelser / Del 1 / 170 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|