Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 16. Storkarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, nej! sade storkungen, och så hoppade han åter på
taket som de andra.
Den tredje dagen kunde de verkligen flyga litet, och så
trodde de, att de äfven kunde sitta och hvila på luften; de
försökte det; men bums dumpo de ned, och så måste de åter
röra på vingarna. Nu kommo gossarne nere på gatan och
sjöngo sin visa:
Stork, stork, storkefar!
— Skola vi flyga ned och hacka ut ögonen på dem? sade
ungarna.
— Nej, låten bli det! sade modern. Hören bara på mig, det
är mycket vigtigare! Ett, tu, tre! nu flyga vi höger om! Ett,
tu, tre! nu venster om skorstenen! Se det var bra gjordt!
Det sista slaget med vingarna var så vackert och riktigt, att
I skolen få lof att följa med mig till träsket i morgon. Flere
hyggliga storkfamiljer komma dit med sina barn; låten mig nu
se, att mina äro de snällaste och att I sätten upp hufvudet,
ty det ser bra ut och ger anseende.
— Men skola vi då inte hämnas på de elaka gossarne?
frågade storkungarna.
— Låten dem skrika bäst de vilja! I flygen ändå mot
molnen och kommen till pyramidernas land, när de måste frysa
och inte ha ett grönt blad eller ett sött äple.
— Jo, hämnas skola vi! hviskade de till hvarandra, och så
blef det åter exercis.
Af alla gossarne på gatan var ingen värre att sjunga
smädevisan än just han som hade börjat, och det var en helt
liten en, säkert icke mer än sex år gammal. Storkungarna
trodde emellertid, att han var sina hundra år, ty han var ju
så mycket större än deras far och mor, och hvad visste de om
huru gamla barn och stora menniskor kunna vara! Hela
deras hämd skulle drabba den der gossen; han hade ju först
börjat och höll äfven oupphörligt uti. Storkungarna voro så
uppretade, och ju större de blefvo, desto mindre ville de tåla
det. Modern måste slutligen lofva dem, att de skulle få hämd;
men hon ville icke taga den förr än sista dagen de voro der
i landet.
— Vi måste ju först se till, huru I bären er åt vid den stora
manövern. Reden I er illa i den, så stöter generalen näbben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0175.html
