Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Bronssvinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Är du sjuk? Hvar är du hemma? Har du varit här
hela dagen? voro några af de många frågor, den gamle gjorde
honom. De blefvo besvarade, och den gamle mannen tog
honom med sig till ett litet hus strax invid på en af
sidogatorna. Det var en handskmakarverkstad de trädde in uti;
hustrun satt så flitig och sydde, då de kommo; en liten hvit
bologneshund, klipt så nära, att man kunde se den rosenröda
huden, hoppade på bordet och sprang fram till den lille gossen.
— De oskyldiga själarna känna hvarandra, sade hustrun
och klappade hunden och gossen. Denne fick nu mat och
dryck hos det goda folket, och de sade, att han skulle få lof
att stanna der öfver natten; den följande dagen skulle fader
Giuseppe tala med hans mor. Han fick en liten tarflig säng;
men den var kungligt präktig för honom, som ofta hade måst
ligga på det hårda stengolfvet; han sof så godt och drömde
om de härliga bilderna och om bronssvinet.
Fader Giuseppe gick ut den följande morgonen, och den
stackars gossen var icke så glad deröfver; ty han visste, att
han gick ut för att föra honom till hans mor, och han grät
och kysste den lilla lifliga hunden, och hustrun nickade åt
dem båda.
Och hvad besked hemförde fader Giuseppe? Han talade
mycket med sin hustru, och hon nickade och klappade gossen. Det
är ett vackert barn! sade hon. Han kan nog bli en dugtig
handskmakare, såsom du varit; och fingrar har han så fina och
så smidiga! Madonnan har bestämt honom till att bli
handskmakare.
Och gossen stannade der i huset, och hustrun sjelf lärde
honom att sy; han åt godt och sof godt, han blef glad och
munter och började retas med Bellissima, såsom den lilla
hunden hette; hustrun hotade honom med fingret, bannades
och blef ond, och detta gick gossen till hjertat. Tankfull satt
han i sin lilla kammare, som låg utåt gatan och i hvilken
skinn torkades; tjocka jernstänger sutto för fönstren; han
kunde icke sofva, bronssvinet låg i hans tankar, och plötsligt
hörde han der utanför: klatsch! klatsch! ja, det var bestämdt
svinet! Han sprang fram till fönstret, men der var intet att
se, allt var förbi.
— Hjelp signore att bära hans färglåda! sade frun till gossen
på morgonen, då den unge grannen, målaren, sjelf kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
