Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Bronssvinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trissan gnisslade och ämbaret dansade i luften, så att vattnet
sqvalpade ned på gården. Åter bar det uppför en förfallen
stentrappa; två sjömän, de voro ryssar, sprungo muntert
utför den och hade så när stött omkull den stackars gossen.
De kommo från sin nattliga förlustelse. En icke ung, men
starkt bygd qvinna med tjockt, svart hår följde efter.
— Hvad har du hem med dig? sade hon till gossen.
— Var inte ond! bad han. Jag fick ingenting, alls
ingenting! Och han fattade i moderns kjol, som om han velat
kyssa den. De inträdde i rummet. Detta vilja vi icke
beskrifva, endast så mycket må sägas, att der stod en grepkruka
med koleld, marito, som den kallas, och denna tog hon på
sin arm, värmde fingrarna och knuffade till gossen med
armbågen. — Jo, visst har du pengar! sade hon.
Gossen grät; hon sparkade till honom med foten, och han
jämrade sig högt.
— Vill du tiga, eller slår jag sönder ditt skrålande hufvud!
sade hon och svängde eldkrukan, som hon höll i handen;
gossen hukade sig ned till golfvet med ett skrik. Nu trädde
grannhustrun in genom dörren, äfven hon med sin marito på armen.
— Felicita! Hvad gör du åt barnet?
— Barnet är mitt! svarade Felicita. Jag kan slå ihjäl det,
om jag vill, och dig med, Gianina! Och hon svängde sin
eldkruka. Den andra höjde parerande sin i vädret, och båda
krukorna foro emot hvarandra, så att skärfvorna, elden och
askan flögo omkring i rummet; — — men gossen var i samma
ögonblick utom dörren, öfver gården och ut ur huset. Den
stackars gossen sprang, så att han slutligen icke kunde draga
andan; vid kyrkan Santa croce, samma kyrka, hvars stora dörr
natten förut hade öppnat sig för honom, stannade han, och
han gick dit in. Allt strålade; han knäböjde vid den första
grafven till höger — det var Michelangelos — och snart
snyftade han högt. Folk kom och gick, mässan lästes,
ingen brydde sig om gossen; endast en äldre borgare stannade,
såg på honom och gick derefter bort liksom de andra.
Hunger och törst plågade den lille; han var alldeles
vanmäktig och sjuk, kröp in i vrån mellan väggen och
marmormonumentet och somnade. Det var fram emot aftonen, då han
åter vaknade vid att någon ruskade honom; han for upp, och
samme gamle borgare stod framför honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
