Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Vänskapsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsnan den med sina fötter; men bäcken rinner vidare och
blir åter klar. Huru väl jag minnes hvar enda fläck och dess
heliga, djupa enslighet! Midt i kojan tändes elden, och då
den heta askan låg hög och glödande, gräddades brödet
deruti. Låg snön rundt omkring vår hydda, så att den nästan var
dold, då tycktes min mor vara som gladast, då höll hon mitt
hufvud mellan sina händer, kysste min panna och sjöng de
visor, som hon annars aldrig sjöng; ty turkarne, våra herrar,
tålde dem icke. Och hon sjöng: »På Olympos’ topp, i den låga
granskogen, satt en gammal hjort, hvars ögon voro tunga af
tårar; röda, ja, gröna och ljusblå tårar grät han, och en råbock
kom der förbi och sade: Hvad fattas dig, efter som du gråter så,
gråter röda, gröna, ja, ljusblå tårar? — Turken har kommit i
vår stad och har vilda hundar till sin jagt, en väldig hop. —
Jag jagar dem öfver öarna, sade den unga råbocken; jag jagar
dem öfver öarna, ned i det djupa hafvet. — Men innan aftonen
föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten
jagad och död.» Och när min mor så sjöng, blefvo hennes
ögon våta, och en tår satt i de långa ögonhåren; men hon
dolde den och vände så i askan våra svarta bröd. Då knöt
jag min hand och sade: Vi skola slå turken ihjäl! Men hon
upprepade ur visan: »Jag jagar dem öfver öarna ned i det
djupa hafvet; men innan aftonen föll på, var råbocken dödad,
och innan natten kom, var hjorten jagad och död.» I flera
nätter och dagar hade vi varit ensamma i vår hydda; då kom
min far; jag visste, att han åt mig hemförde musleskal från
Lepantoviken eller kanske till och med en knif, hvass och
blänkande. Han förde denna gång till oss ett barn, en liten naken
flicka, som han höll under sin fårskinnspels; hon var inlindad
i ett skinn, och allt hvad hon hade, då hon lossades derutur
i min mors knä, var tre silfvermynt, inknutna i hennes svarta
hår. Och far berättade om turkarne, som hade dödat barnets
föräldrar; han berättade oss så mycket, att jag drömde derom
hela natten. Min far sjelf var sårad; min mor förband hans
arm; såret var djupt, och den tjocka fårskinnspelsen var
stelfrusen af blodet. Den lilla flickan skulle vara min syster; hon
var så fager, med en hy så glänsande skär; min mors ögon voro
icke mildare än hennes. Anastasia, som hon kallades, skulle
vara min syster; ty hennes far var vigd vid min far, vigd
efter gammal sed, hvilken vi ännu iakttaga; de hade i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
