Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Vänskapsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungdom slutit broderskap, valt den skönaste och dygdigaste
flickan i hela trakten till att viga dem till
vänskapsförbundet. Jag hörde så ofta talas om denna vackra, sällsamma sed.
Nu var den lilla min syster; hon satt i mitt knä; jag bragte
henne blommor och fjällfågelns fjädrar; vi drucko tillsammans
af Parnassos’ vatten, vi sofvo hufvud vid hufvud under kojans
lagertak, medan min mor ännu mången vinter sjöng om de
röda, de gröna och de ljusblå tårarna; men jag begrep ännu
icke, att det var mitt eget folk, hvars tusenfaldiga sorger
afspeglade sig i dessa tårar.
En dag kommo tre frankiska män, annorlunda klädda än vi;
de hade sina sängar och tält på hästar, och mer än tjugu
turkar, väpnade med sablar och gevär, ledsagade dem; ty de voro
paschans vänner och hade bref från honom. De kommo endast
för att se våra berg, för att i snö och moln bestiga Parnassos
och betrakta de sällsamma, svarta, branta klipporna kring vår
koja; de kunde icke rymmas inne i den, och de uthärdade
icke heller röken, som gick fram under taket ut genom den
låga dörren; de slogo upp sina tält ute på den trånga platsen
vid vår koja, stekte lam och fåglar och iskänkte söta, starka
viner; men turkarne vågade ej dricka af dem.
Då de reste, följde jag dem ett stycke på vägen, och min
lilla syster Anastasia hängde, insydd i ett getskinn, på min
rygg. En af de frankiska herrarne stälde mig mot en klippa
och tecknade af mig och henne, så lefvande som vi stodo der;
vi sågo ut som en enda varelse. Aldrig hade jag tänkt derpå,
men Anastasia och jag voro ju också såsom en: alltid låg hon
i mitt knä eller hängde hon på min rygg, och drömde jag, så
var hon i mina drömmar.
Två nätter derefter anlände annat folk till vår koja; de
voro väpnade med knifvar och gevär; de voro albaneser, käckt
folk, såsom min mor sade. De stannade der endast en kort
stund; min syster Anastasia satt i den enes knä, och då han
var borta, hade hon två och icke tre silfvermynt i sitt hår;
de lade tobak i pappersremsor och rökte deraf, och den äldste
talade om vägen, som de skulle taga, och var oviss om den.
Spottar jag uppåt, sade han, faller det i mitt ansigte; spottar
jag nedåt, faller det i mitt skägg. Men en väg måste väljas;
de gingo, och min far följde; kort derefter hörde vi skott, det
smälde åter; soldater kommo in i vår koja och togo min mor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
