Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Vänskapsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofvan lyste ännu starkare än lamporna i vår kyrka; det var
samma stjernor, och de stodo alldeles på samma ställe öfver
mig, som då jag vid Delfoi satt utanför vår koja. Jag tyckte
mig slutligen vara der ännu — då plaskade det i vattnet och
båten vickade starkt. Jag skrek högt till, ty Anastasia hade
fallit i vattnet; men Aftanides var lika snabb, och snart lyfte
han henne upp till mig; vi togo af hennes kläder, vredo ur
vattnet och klädde så åter på henne; det samma gjorde
Aftanides med sig sjelf, och vi stannade der ute, till dess kläderna
åter torkat, och ingen fick veta af vår förskräckelse för den
lilla fostersystern, i hvars lif Aftanides ju nu hade del.
Det blef sommar. Solen brände så hett, att löfträden
vissnade; jag tänkte på våra svala berg och på det friska vattnet
der inne; min mor längtade äfven, och en afton vandrade vi
åter tillbaka. Hvad det var tyst och stilla! Vi gingo öfver
den höga timjan, som dock ännu doftade, ehuru solen hade
förtorkat dess blad; icke en herde mötte vi, icke en koja gingo
vi förbi; allt var tyst och ensligt, endast stjernskottet sade, att
det fans lif der uppe i himmeln. Jag vet icke, om den klara,
blå luften lyste sjelf eller om det var stjernornas strålar, men
vi sågo tydligt alla bergens konturer. Min mor gjorde upp
eld, stekte lökarna, som hon förde med sig, och jag och lilla
syster sofvo i timjan, utan att frukta för den stygga
Smidraki [1], på hvilken lågan står ut ur halsen, och ännu mindre
för vargen och sjakalen; min mor satt ju hos oss, och det
trodde jag vara nog.
Vi uppnådde vårt gamla hem, men kojan var en
grushög; en ny måste byggas. Ett par qvinnor hjelpte min mor,
och inom få dagar voro väggarna åter uppförda och ett nytt
tak af oleander lagdt ofvan på dem. Min mor flätade af skinn
och bark många fodral till flaskor, och jag vaktade
presternes lilla hjord [2]; Anastasia och de små sköldpaddorna voro
mina lekkamrater.
En dag fingo vi besök af den käre Aftanides; han längtade
så mycket efter att få se oss, sade han, och han stannade hos
oss hela två dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
