Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Vänskapsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig och Anastasia; röfvarne hade haft tillhåll hos oss, sade
de, och min far hade följt dem, derför måste vi bort. Jag
såg röfvarnes lik, jag såg min fars lik, och jag grät, till dess
jag somnade. Då jag vaknade, voro vi i fängelse; men
rummet var icke eländigare än det i vår egen koja, och jag fick
lök och hartsadt vin, som de hälde ur den tjärade säcken;
bättre hade vi det icke hemma.
Huru länge vi sutto fångna, vet jag icke; men många nätter
och dagar gingo. Då vi vandrade ut, var det vår heliga
påskfest, och jag bar Anastasia på min rygg, ty min mor var sjuk;
endast långsamt kunde hon gå, och det dröjde länge, innan
vi hunno ned till hafvet, det var Lepantos vik. Vi trädde in
i en kyrka, som strålade af bilder på gyllene grund; englar
var det, o så vackra! men jag tyckte ändå, att vår lilla
Anastasia var lika vacker. Midt på golfvet stod en kista, fyld med
rosor; det var herren Kristus, som låg der som fagra
blommor, sade min mor, och presten förkunnade: Kristus är
uppstånden! Alla menniskor kysste hvarandra, en hvar höll ett
tändt ljus i sin hand; sjelf fick jag ett, och den lilla
Anastasia ett; säckpiporna ljödo, männen dansade hand i hand från
kyrkan, och utanför stekte qvinnorna påskalam. Vi blefvo
inbjudna; jag satt vid elden, en gosse, äldre än jag, tog mig
om halsen, kysste mig och sade: Kristus är uppstånden!
Sålunda möttes första gången vi två, Aftanides och jag.
Min mor kunde binda fisknät; detta gaf här vid kusten god
förtjenst, och vi stannade länge vid hafvet — det vackra
hafvet, som smakade som tårar och genom sina färger
erinrade om hjortens gråt; ty än var det rödt, än grönt och än
åter blått.
Aftanides förstod att styra en båt, och jag satt med min
lilla Anastasia i båten, som gick på vattnet såsom ett moln
går i luften; då solen nu sjönk, blefvo bergen mera mörkblå;
den ena bergräckan tittade upp öfver den andra, och längst
bort stod Parnassos med sin snö; bergtoppen lyste i
aftonsolen som ett glödande jern, och det såg ut, som om ljuset
kommit inifrån, ty den sken länge i den blå, glänsande luften,
långt efter sedan solen hade gått ned. De hvita sjöfåglarna
piskade vattenspegeln med sina vingar, men eljest var här
lika tyst som vid Delfoi mellan de svarta fjällen. Jag låg på
rygg i båten, Anastasia satt på mitt bröst, och stjernorna der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
