Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ankungen; så härligt att få det öfver hufvudet och dyka ned till
bottnen.
— Jo, det är just ett stort nöje! sade hönan. Du måste
visst ha blifvit tokig! Fråga katten, som är den klokaste jag
känner, om han tycker om att flyta på vattnet eller dyka ned.
Jag vill inte tala om mig. Fråga sjelfva vårt herskap, den
gamla gumman; klokare än hon fins ingen i verlden. Tror
du, att hon har lust att flyta och få vatten öfver hufvudet?
— I förstån mig inte, sade ankungen.
— Ja, om inte vi förstå dig, hvem skulle då förstå dig?
Du måtte väl aldrig vilja vara klokare än katten och gumman,
för att inte tala om mig? Skepa dig inte, barn, och tacka
du din skapare för allt det goda man gjort för dig! Har
du inte kommit in i ett varmt rum och fått ett umgänge,
af hvilket du kan lära något? Men du är en stolle, och det
är inte roligt att umgås med dig. Mig kan du tro; jag
menar väl med dig, jag säger dig obehagligheter, och derpå kan
man känna igen sina verkliga vänner. Se nu bara till, att du
lägger ägg och lär dig spinna eller gnistra!
— Jag tror, att jag vill gå ut i vida verlden, sade
ankungen.
— Ja, gör det du! sade hönan.
Och så gick ankungen; han flöt på vattnet, han dykte
ned, men af alla djur sågs han öfver axeln för sin fulhet.
Nu inföll hösten, löfven i skogen blefvo gula och bruna,
blåsten tog fatt i dem, så att de dansade omkring, och uppe
i luften såg det kallt ut; molnen hängde tunga med hagel
och snöflingor, och på gärdesgården satt korpen och skrek
aj! aj! af idel köld. Ja, man kunde riktigt frysa, då man
tänkte derpå. Den stackars ankungen hade verkligen icke
trefligt.
En afton — solen gick så härligt ned — kom en hel flock
stora vackra fåglar ut ur buskarna; ankungen hade aldrig sett
några så vackra, de voro alldeles skinande hvita, med långa,
smidiga halsar. Det var svanar; de utstötte ett helt underligt
ljud, bredde ut sina präktiga, långa vingar och flögo bort från
de kalla trakterna till varmare länder och öppna sjöar; de stego
så högt, så högt, och den fula, lilla ankungen blef så underlig
till mods; han vände sig rundt omkring i vattnet som ett hjul,
sträckte halsen högt upp i luften efter dem och utstötte ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
