Sagor och berättelser / Del 1 / 249 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skri så högt och förunderligt, att han sjelf blef rädd dervid.
Ack, han kunde icke glömma de vackra fåglarna, de lyckliga
fåglarna, och då han icke längre var i stånd att se dem, dykte
han ända ned till bottnen, och när han kom upp igen, var han
liksom utom sig. Han visste icke hvad fåglarna hette eller
hvart de flögo, men höll likväl utaf dem så, som han ännu
aldrig hade hållit utaf någon; han afundades dem alls icke
— huru kunde det väl falla honom in att önska sig en sådan
skönhet! — han skulle varit glad, om blott ankorna velat
tåla honom ibland sig; — det stackars fula djuret!

Än att nypas af ankorna, hackas af hönsen, sparkas af pigan.

Och vintern blef så kall, så kall; ankungen måste simma
omkring i vattnet för att hindra det att alldeles frysa till;
men med hvarje natt blef hålet, i hvilket han sam, allt
mindre och mindre. Det frös så, att det knakade i isskorpan;
ankungen måste ständigt röra benen, så att vattnet icke skulle
frysa till; till slut blef han utmattad, låg alldeles stilla och
frös så fast i isen.

Tidigt på morgonen kom en bonde; han fick se honom, gick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>